Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om jubeltal - Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten tömde ofta orden för honom som för alla esteter.
Även i en hyllningsartikel finns ingen orsak att låtsas annat
än att vi hade och har rakt motsatta uppfattningar om
litterär kvalitet, konstnärlighet och skönhet.
- Konst är bra fult det! sade gubben som kommit in på
konstutställning i Stockholm.
Jag menar att konst inte bara är fult och tar tid att vänja
sig vid; det är skadligt också. Skönhet och själsliv
fördummar.
Men Artur Lundkvist står avsiktligt på konstens och
skönhetens sida. Fast när skrivandet tar tag i honom och han har
något viktigt att säga då kommer han ofta loss. Riktigt bra
blev han i Indiabrand och de andra skildringarna då när han
kom loss från konstnärlighet, skönhet och själsliv.
Men att han är tjugoett år äldre än vad jag är och att vi
med just det tidsavståndet oss emellan började skriva om
Indien utifrån inte alltför olika politiska perspektiv och dock
på helt olika sätt med olika inriktning innebär inte att
olikheten är en generationsolikhet; att han vore en äldre och jag en
yngre (och därmed i någon mening modärnare) författare.
Det vore en gängse litteraturhistorisk - eller som man med
ett noaord numera uttrycker sig: litteraturvetenskaplig -
tankelättja att hävda att den olika inriktningen av vårt arbete
med ord hänger samman med att han vore tjugotalist eller
trettiotalist och jag vore femtiotalist eller sextiotalist. Den
stora majoriteten skrivande i Sverige söker sig nu som
tidigare åt hans håll till fast de inte gör det bra. Han däremot
skriver sitt skrivande bra.
Riktigare är alltså att säga att vi tillhör två olika
litteraturer. Han står på andra sidan; den sköna. Akademi eller inte;
det är hans ensak. Jag — och de författare jag känner mig nära
— skulle lika litet ta emot en plats i en akademi som vi skulle
börja skönskriva. Men Artur Lundkvist gick in i Akademien
för att litteraturpolitiskt utnyttja den och dess
nobelprispengar. Jag tror inte han riktigt lyckades; han är för begåvad, har
läst alltför mycket och skriver för bra för att passa i det
sällskapet. Men det är som sagt hans sak att välja verktyg.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
