Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om jubeltal - Lars Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en period då jag nog närmast såg honom som omedveten
allmänliberal. När jag först mötte hans namn i tidningar och
tidskrifter från Sverige var jag sedan flera år i Asien. Han
tycktes mig då mest vara en Uppsala-europeisk estet så som
de var när det kalla kriget ännu pågick och innan Tredje
världen blivit à la mode för en tid. När jag kom hem till
Sverige läste jag den skrift han skrivit om det allmänna
samtalet i Sverige. Han trodde - tycktes det mig - på den
snälla staten och dess möjligheter. Han skrev för Svenska
Institutet. Och för det hade jag angripit honom hårt 1965.
Sedan vände det. De år vi resonerade samman var han
öppen åt vänster, intellektuellt nyfiken, tydligt
antiimperia-listisk (både mot US A-imperialismen och den sovjetiska
imperialismen) och medvetet folklig.
Vi var naturligtvis inte överens. Men vi rörde oss inom
samma allmänna värderingsramar; på samma plan.
Motsättningarna var befruktande. De resonemang vi förde framgår
tydligt av Den onödiga samtiden. (Andra svenska upplagan är
rättad och klargör positionerna bäst.)
Under senare år har han åter ändrat ideologi och religion.
Skeendet förebådades antagligen under lång tid utan att jag
märkte annat än nyansförändringar. Ord började byta färg
och klang. Därbakom ställde han om sig. När jag tänker efter
var det nog redan när vi bilade samman, Gun Kessle, han
och jag, i Frankrike i början av sjuttiotalet en gång och Gun
fotograferade romansk kyrkoskulptur som jag i några
resonemang hörde de tonfall som sedan under åttiotalet skulle bli
till en ny ideologi. Ny i betydelsen - av mig inte tidigare hos
Lars Gustafsson iakttagen.
Jag förstod heller inte hur han som arbetande intellektuell
kunde acceptera att gå med i olika tyska akademier. Men jag
såg det snarast som en liten och ursäktlig svaghet. Ibsen
samlade på ordnar och Eyvind Johnson var så stolt över att
ha blivit utsedd till hedersdoktor av professorer jag inte kom
ihåg namnet på att han fann det större att kallas doktor
Johnson än Eyvind Johnson. Märkligt men antagligen
mänskligt.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
