Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om jubeltal - Lars Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna publik känner inte igen honom längre. Han börjar i
deras ögon bli lös i konturen. Börjar förlora sin identitet.
Man läser honom men tar honom inte längre riktigt på
allvar. Själv märker han det inte. Kritiken ruskar han av sig.
Många oroas och har sökt tala med honom om det - men
orden når inte fram. Jag tror han i stället upplever dem som
angrepp. Om han inte rentav konstruerar dem till någon
ideologiskt systematisk förföljelse.
Jag fruktar alltså att han är i färd med att flyta ut ur
Sverige på samma sätt som Ola Hansson gjorde. Det beror
inte på att han vistas utomlands större delen av året. Det har
många före honom gjort. Det kunde tvärtom föra honom
längre in i det västmanländska som gav honom kraft i
berättandet. Ty det är inte resandet; bortovaron det gäller. Det är
ställningstagandet till den egna folkliga identiteten som tycks
tunnas ut. Jag tycker mig märka det i hans språk också. Här
och där släpper det. Språkets rottrådar går ut i tom rymd.
Och risken är att han som Ola Hansson tillslut inte har rötter
kvar i marken någonstans.
De små kulturernas litteratur är känslig. Den tyskspråkiga
har kunnat klara omställningar rätt bra. Den ryska har av
tradition en emigrantlitteratur. Den franska kulturen är så
stark att den i Kanada kunnat skapa sig en egen nation till
sitt försvar. Vi har däremot aldrig fått en kosmopolitisk eller
utvandrad litteratur att överleva. (Det är därför Laxness
klokt klamrat sig så fast vid Island.) Det norska drabbades
hårdast. En hel litteratur - 200 romaner, noveller och dikter
därtill - gick ut i mörkret och förlorades. Jag exemplifierar
med denna förlorade norska litteratur just därför att den
glömts.
I Norge har jag alltså tagit strid för att Rölvåg — men även
Ager — skall få vara med i den levande norska
litteraturtraditionen. De skrev ju på norska! Men trots att Rölvåg en gån g
var så erkänt stor är det som om man vänder bort blicken
från honom - han lämnade ju folket en gång! Namnet finns i
skolböckerna. Men ungdomarna läser honom inte som de
läser Böjer. De unga författarna känner honom inte. Ty trots
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
