Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli läkare, studerar, kör i examen, vill bli skådespelare men
får bara stumma roller, misslyckas, tar till Uppsala igen men
misslyckas åter. Skriver. Arbetar åt olika tidningar. Hamnar
på bibliotek. Skriver utan större framgång. Hinner bli trettio
innan han får sitt genombrott med ”Röda rummet” hösten
1879.
Men han förmår inte riktigt utnyttja genombrottet.
Anpassar sig inte. Skriver kulturhistoria. Till en del banbrytande.
Men går mot de anständiga. Blir då otidig i ”Nya riket” och
anses omöjlig i bättre radikala kretsar. Och så vidare. Två
hyllmeter fyller hans verk i min bokhylla. En hel
nationallitteratur. Men inte ett enda ”välgjort stycke” så som
teaterstycken skall vara välgjorda. Inte en enda roman som ser ut
som en roman skulle - och skall - se ut.
Han var en medelsvensk karl, en hygglig människa. En
som tyckte om sill och potatis, blommor och små barn. Som
spelade och sjöng och spottade inte i glaset. Som kunde
dricka ordentligt och supa till på allvar när han behövde rensa
systemet.
Men visst hade Heidenstam rätt. Hela tiden sken
tölp-aktigheten igenom. Blicken förblev trots allt trälaktigt isgrå.
Det var den som gjorde det möjligt för honom att skriva på
annat sätt än kollegerna i karriären. Fram till en viss gräns
höll också han sig inom anständigheten. Sedan tog
skrivandet över. Geijerstam fick sin odödlighet som Zachris. Någon
annan odödlighet kunde den medelmåttan heller aldrig få.
Strindberg visste att det man aldrig kan säga sin hustru, sin
bäste vän, sin biktfar ens, det kan man tydligt skriva med
svarta tecken på vitt papper för publik. Det finns ingen
personlig hänsynsfullhetsgräns. Den som håller sig till den
skriver lika uselt som de andra.
Han var tölp sades det. Den tölpaktigheten var i grund
politisk. Inte så att man som Branting bör skriva in
Strindberg i sitt parti efter döden; som en mormon döpa honom i
efterhand. Det finns inget parti som band honom. Inte det
Unga Sverge, inte Åttiotalet heller. Dem gjorde han upp med.
Mot slutet av sitt liv stod han nära Stormklockefalangen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
