Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dermödor, stod plötsligt livslevande inför oss.” (Adolf Paul.
”Strindbergsminnen och brev”. Stockholm 1915.)
Båda bilderna är sanna. Visst är Strindberg titanen i
svensk litteratur. Men också käringen, den gnatande. Han
visade själv också medvetet publiken de båda bilderna.
Porträtten, de skulpterade, målade, tecknade, fotograferade
är alla regisserade av honom. De ofta återgivna
åttiotals-fotografiema av Strindberg vid skrivbordet, med barnen i
trädgården, gitarrspelande, med Siri vid brädspel, som
elegant i hög hatt med cigaretten i hand är alla självporträtt
tagna för publicering. Officiellt, inför den avsedda
publiceringen, var det hustrun Siri som skulle tagit dem. Också
bilden av Strindberg, den förtvivlade, med huvudet vilande på
skrivbordet hade tagits av Siri. Detta hans framvisade
ansikte är officiellt och själsrikt. Litterärt på gränsen till
titaniskt.
Men ”Svarta fanor” inleds med att självporträttet
Falkenberg står i trappen till professor Stenkåhl och diskuterar
rostbiffen med bokhandlaren Klio:
”Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa
tinningarna.
- Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?
- Den är nog hård och kanske något seg.
Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in
övre gommen med de åtta tänderna.”
Det är den femtiosexårige Ågust, grånad, tandlös.
Hustrun, den yngre och tredje nu, har lämnat honom och han
kommer upp ur djupen så som i Adolf Pauls minne.
Lejonmanen klibbar. Ingen man mer. Kärringartad. Utan muskler.
Också den bilden har han själv skapat.
Tölpaktig. Tvetydig. En riktig svensk skriftställare alltså.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
