Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Återta August Strindberg!
Nu skall det vara nio dagars jubelfestligheter för den
sedan tre generationer döde August Strindberg. Utmärkt! Han
är en författare nästan alla svenskar känner till och har ett
förhållande till. När Strindbergs ord släpps loss då fastnar
folk framför TV-apparatema. Ju fler föreställningar där han
kan komma till tals ju bättre är det alltså.
Fast visst är festligheterna lite tvetydiga. Det officiella
Sverige med kulturråd och institut vill göra jubelfest kring
honom. Det är inte att undra på. De styrs av sina intressen.
Då Strindberg är den ende utanför Sverige någorlunda kände
bland skrivande svenskar vill överklassen exportpolitiskt
utnyttja honom som lockvara för att sälja sig på
världsmarknaden.
Men tänk om det är med det som det var med Strindbergs
begravning på våren 1912? Överheten hakade på i eget
intresse och kungen själv sände krans när folket ville sörja sin
författare. Kanske bidrog kungakransen då, och det officiella
nu, till att en och annan text kunde nå nya läsare.
Det avgörande blir om vi kan se till att han själv kan
komma till tals mitt i jubellarmet. På teaterscenerna kan han
nog det. Hur man än sätter upp honom finns dock hans egna
ord med i föreställningen; om den bär, då är det hans ord
som bär den. Men utanför teatern mörkas han.
”Inferno” är en viktig bok. Den bryter
tvådimensionalite-ten; där görs det upp med dåtidens hycklande falska
åttiotals-radikalism. Men när ”Inferno” gavs ut i ny och textmässigt
förändrad upplaga i somras såg jag bara en enda resonerande
recension. Det var Nils Granbergs i Aftonbladet.
Det kanske inte är så märkligt. Denna ”Infemo”-utgåva är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
