Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag skulle alltså kunna balkongtala vackert om Strindberg,
sanningssägaren och titanen, avslöjaren av sken och
skymtande skröplighet; folkets älskade diktare. Det gjorde
Hjalmar Branting vid Strindbergs död. Men det var halvsanning
och hyckleri. Då var partistrid och Branting behövde taktiskt
individualansluta Strindberg till rörelsen och låtsade därför
inte om allt ont och giftigt han skrivit mot Strindberg. Men
jag kunde ta de orden i mun utan att hyckla. Jag växte upp
även med ”Inferno”, bodde av en slump på hotell Orfila i
mitt krisande andra äktenskap, älskar såväl ”Blå böckerna”
som ”Svarta fanor” och håller mig därtill - i likhet med
Strindberg - inte med någon brantingsk dubbelmoral i
könslivet.
Men plötsligt känner jag att jubelfesten kväljer mig. Hela
jippot är så lögnaktigt att det sticker i läpparna. Ty är det
som författarförbundsmedlem jag skall hylla? Men vad skrev
Strindberg själv i Aftontidningen den femte september år
1910 om sitt medlemskap i denna organisation från vars
balkong jag nu talar? Jo:
”Jag undrar om det finns ett land ... där diktarnas förbund
väljer en recensent till överstyre, ett land där
litteraturhistoriens fakta och data är så förfalskade att eleven
presenteras som lärare åt läraren, och där plagiatet ställes före
originalet ... Det är detta jag kallat Svarta fanor och när jag
fann dem i majoritet i Sveriges författarförening så utträdde
jag-
Men jag utträdde även av andra orsaker som äro kända
inom skrået, slutligen mest därför, att Föreningens styrelse
utfärdade kollektivhyllningar till ovärdiga och ärelösa, mot
vilka åtgärder jag icke kunde protestera på annat sätt... Nu
har jag utträtt! Som diktare kan jag icke vara kollega med
icke-diktare, med recensenter, som döma efter tycke och
smak, intressen och passioner och vilka sitta i styrelsen.
I grannlandet Danmark har man sett litteraturen vantrivas
och försvinna under Kritiken.”
Det är som om han skrivit om den svenska PEN-klubben
av i dag eller om den litteraturvetenskapliga mellanskikts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
