Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte. Jag har ingen karriär att göra, behöver inte hålla mig
väl med professorer och föreståndare. Jag behöver inte ta
andra hänsyn än till det egna arbetet. Och just om ”Svarta
fanor” har jag skrivit och pratat en del gånger. På svenska,
engelska och tyska. När Kalle Hägglund hade Oktoberförlaget
var jag också med om att rekommendera att han publicerade
Ulf Sörensons fina ”Svarta fanor”-utgåva. Den första med
Strindbergs dittills opublicerade förord. Texten återställd
efter originalmanuskriptet av Walter A. Berendsohn. Del är nu
fjorton år sedan.
Det skulle komma mycket folk till museet den ”Svarta
fanor”-kvällen. Det hade Anita Person sagt när hon ringde.
Strindbergianer naturligtvis, Strindbcrgläsare av alla åldrar
från ungdomar till pensionärer. Därtill sådana som i övrigt
mest läser Myrdal.
Kom folk gjorde det också. Så mycket folk hade det inte
varit någon annan kväll den säsongen. Så många var de att
brandskyddet skulle avlyst föreställningen om de varit där.
Alla stolar på hela museet tog slut. Till sist satt folk på
golvet i hallen. Anita fick låsa dörrarna för att inga fler skulle
kunna klämma sig in.
I och för sig var denna tillströmning inte konstig. Inte
nog med att Strindberg fortfarande har den största publiken
av någon svensk författare och att ”Svarta fanor” är en
älskad bok - jag har gjort ett urval av Strindberg som kommit i
två svenska, två tyska och en italiensk pocketupplaga. En
utgåva som just tar fasta på det folkligt upproriska; detta
strindbergska som varken Heidenstam, Branting eller Böök
kunde acceptera. ”Ordet i min makt. Läsebok för
underklassen” heter den. Den boken är så populär att den nu
sällan syns på antikvariat. Strindbergsmuseets två exemplar har
redan stulits liksom Stadsbibliotekets.
Museet har därför bett Norstedts trycka om den. Många
frågar ju där vid museiedisken om de kan få köpa den. Men
på Norstedts har räknenissama kommit fram till att de måste
ha en säker upplaga på 10.000 ex för att våga trycka om
den. Annars lönar det sig kanske inte. Räknenissama blir för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
