Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagens om än icke litteraturens död! Men som jag sade till
förlaget: Då är hela volymen, urval och efterord alltså fri.
Får höra mig för om någon annan vågar sig på att trycka
något tusental exemplar av drängstugornas svenska
Strindberg. Vilket jag nu gör! Det är bara att skriva, ringa eller
faxa mig (0223-51012/51007). Lönar sig gör det. Strindberg
är gratis och jag blir billig. Och Strindbergs ord är ju det
bästa vi har av det slags.
(PS 1997. Från Göteborg ringde då det lilla förlaget Jaken
och ville göra vad det stora Norstedts inte fann lönsamt.
Alltså gav Jaken år 1992 åter ut denna läsebok för
underklassen. Med inte bara det svenska efterordet av 1968 och
det tyska av 1970 utan därtill ett nyskrivet ett. Tack för det!)
Men de som kom inte bara lyssnade. Lyssnade hövligt
gjorde de först så som man gör när det talas litteratur. Jag
hade skrivit en vettig text om boken. Därtill markerat var jag
skulle göra utvikningar. Den texten var nog bra och värd att
lyssna till men inte var den uppseendeväckande för den som
kunde sin Strindberg inte. Den tog upp sammanhanget,
språket, det konkreta (samlingen i trappan; löständerna). I olika
böcker och inlägg har jag tagit upp frågorna förr. Det hade
många i publiken läst. Men när jag gick vidare i texten denna
gång och kom in på föredragets sista fjärdedel då började
lyssnarnas anständiga litterära skal brista. Jag såg hur
ansiktena öppnade sig, folk skrattade. Till slut stampade man i
golvet.
Det var inte tillfälligt. Ty när jag suttit vid min
ordbehandlare och skrivit menade jag att det inte räckte med att
förklara i teorien, jag måste också verkligen tydliggöra hur
det kom sig att det anständiga Sverige så upprördes
(förlöpning, sade Hjalmar Branting) när Strindberg publicerade
”Svarta fanor”. Nu är ju boken litteratur. Utmärkt sådan men
knappast omedelbart upprörande. (Fast stycket om liberalerna
som den avgående träcken kunde nog fortfarande få en och
annan från publicistklubb och riksdag, regeringskansli, SvD
och DN att vrida sig om det lästes inför dem med klar och
tydlig röst.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
