Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begagnades som råmaterial till verklig konst kunde han
efteråt bara kvida inför sin förläggare och sedan lägga sig att
dö bort ur liv och litteratur. Som död författare drabbades
han av den grymmaste dom; den att glömmas. Men Zachris
lever. Och Jenny! Strindberg gav dem liv nämligen. Han
kunde det som Gustaf af Geijerstam inte kunde. Skriva.
Skildringen av Zachris är långa stycken och satans
festlig. Man flinar igenkännande.
Kostar cigarrerna tre kronor stycket?
- Ja, det är extra havanna.
Zachris stack näven i fickan och halade upp den bunt han
stuvat in, lade den åter i lådan och sade:
- Nu stryker jag 75 kronor!
- Ämnar du lämna igen tryffeln också, så får du gå ut på
gården, inföll Smartman.”
Ofta är den dock ohygglig. I scener som Zachris ensamma
julnatt och den döende Jennys dans inför gästerna slår
Strindberg mot solar plexus. Han förmår göra del genom att förena
motviljan mot förlagan med de egna erfarenheterna. Han
speglar in den glosögde Zachris i sig själv och utnyttjar
affekten.
Än naknare blir ordens bruk när de fokuseras rätt på den
som skall framställas som August Strindberg själv:
Falkenström:
”Han flyttade sig några steg, och nu - bakom kuskens
skinnkrage såg han - r ena fönstret stående med ansikena
mot rutan - sina två barn.
De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut,
likt småfåglar instängda, flaxande, stötande sig mot det
genomskinligt okända.”
Nå, vad detta än är, satir, komik ens bitsk, är det inte.
Men det jag kanske menade när jag med täppt hjärna
mumlade i telefonluren om satir var nog samhällssynen. Den
som den taktiskt kringhalkande Hjalmar Branting inte kunde
acceptera. Strindbergs sköna hat mot liberalismen.
Liberalismen var oäkta. Falsk. Lögn i ord och avsikt.
Folk behövde inte vänta på att en Ahlmark skulle kravla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
