Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blev det i Sverige allt vanligare att särskilt
mellanskikts-kvinnor begav sig till något land i Tredje världen och köpte
in barn åt sig på svarta börsen. Om detta talades idealiskt.
Den ena kvinnokändisen efter den andra var ute och plockade
avkomma och fotograferades i pressen.
Skälet till denna barninsamlingsverksamhet är dock
mycket enkel. De nya preventivmedlen hade för trettio år
sedan gjort graviditetsrisken i partnerbyten mindre. Kurvan
för misskötta eller alltför sent upptäckta könssjukdomar bland
yngre mellanskiktskvinnor, studentskor till exempel, kom
därför att stiga brant från sextiotalet. Aldrig har så stor del av
den studerande ungdomen steriliserat sig. Därför började de
när de fick råd handla in barn på svarta börsen i fattiga
länder.
I ”Svarta fanor” talar Strindberg allmänt om faderskap.
Dess tveksamhet. Men han nämner inte något om vem som
är far till vilken mans barn. Jag känner naturligtvis namnen i
såväl hans generation som i min egen och den däremellan.
Det gör vi väl alla inom den begränsade svenska
intellektuella gruppen. Men inte heller jag nämner namnen. Dessutom
skiljer jag mig från Strindberg i det att jag anser att Code
Napoleon är helt korrekt. Inte nog med att faderskapet inom
äktenskapet icke bör efterforskas; det är likgiltigt. I det fallet
är judarna kloka som räknar på morslinjen.
Men också i den nu känsliga judiska frågan kan jag skriva
lika sant och lika otryckbart som ”Svarta fanor”:
För tjugo år sedan snart hade jag två vänner. Jag hade
fler vänner men just dessa två var båda så sällsamt bundna
vid sina hembygder. Den ena hette David Kaloti och var från
Palestina, ett land han ständigt talade om och drömde om.
Den andra hette Lars Gustafsson och var från Västmanland.
Ett landskap han ständigt beskrev. Men nu har det märkliga
inträffat att David Kaloti aldrig får återvända till sin
palestinska hembygd utan drar för PLO genom världen till
hemlöshet förbannad likt en gång den vandrande juden under det
att den västmanländske Lars Gustafsson när han så vill kan
återvända - som det kallas - till Kalotis Palestina som sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
