Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför slut på vännernas gårdsfester och Svenska institutet
som länge varit en adress med tveksamt rykte blev åter ett i
fransk borgerlig mening anständigt hus. Den portugisiska
städerskan sade glatt överraskad:
- Det gör mig så glad. Jag trodde alla högre svenska
herrar var sodomiter och pederaster.
UD hade tur i detta för övrigt. Den arme bögen vars
stjärtgosse varit uppe på departementet och bett om egen bostad
avled strax därefter i bögpest och över Arvfurstens palats
vajade så befordringsfanan.
Det skulle jag inte få tryckt. Folk får för mig gärna vara
bögar så länge de inte stör. Men jag tycker illa om
bög-kulturen. Inte för att jag är rädd för några mina egna
böjelser utan för att jag inte tycker om att befordringsvägen i
Sverige, inom konsterna som administration, nu till stor del
går genom ändtarmen.
Om jag skulle skriva min ”Svarta fanor” och höll på att
diskutera detta med bögamas inflytande skulle jag inte skriva
som Strindberg att det var farligt röra vid herrarna utan
berätta att min son häromåret kom till mig med en intressant
historia:
- I det gamla bondesamhället var den sociala kontrollen
total. Alla visste allt om alla. Alla skvallrade på alla.
Bögandet straffades hårt. Men om man läser de gamla
protokollen som jag gör som historiker upptäcker man att
bög-fallen är mycket få. Det våra förfäder i stället gjorde det var
att kasta sig över kvigan. Tidelag och inte bögeri var den
svenska bondsynden. Kvigan och bonden sattes båda kvickt i
jord. Det vore väl kul att skriva om? Det bevisar ju att
bögeriet inte kan vara genetiskt bestämt.
- Min son, sade jag då. Låt mig ge dig ett faderligt råd.
Skriv illa om Bellman, det är nu ofarligt. Men vänta med att
tala illa om bögar till dess du blir professor emeritus. Annars
går det dig illa.
Det om bögeri.
Nu till nästa sedeberättelse i ”Svarta fanors” anda:
Denna gång tar jag kvinnorna. Från sjuttiotalet och framåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
