Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapsproblem, eller rättare sagt, äktenskapsfasor, som
fortfarande tillhör vårt normala liv.
Han var gift tre gånger. Varje gång med en självständig,
intellektuell arbetande kvinna. En som inte bara var en
kvinnlig kropp som gick omkring eller stod i köket och födde barn,
den typ som de flesta av hans samtida på den litterära
scenen brukade söka sig till. Han var en sund man som ville ha
något mer än enbart en levande sexualmadrass. Dc kvinnor
han blev kär i var kvinnor som han kunde tala med. Detta
gör livet och äktenskapet svårt nu - som många av oss
känner till - och det var ännu svårare då.
Finns det någon bland oss ganska normala män som har
genomlevt både äktenskapets lycka och skilsmässans helvete
som inte kan förslå Strindbergs beteende när alla dörrar
stängts för honom, när det är total kris i hans första
äktenskap, när han hustru dricker för mycket, har andra intressen
och har försökt bli av med honom genom alt förmå en läkare
att förklara honom för vansinnig (Siri, en von Essen och
därigenom född adelsdam var från början gift med baron Wrangel
och har fått en gloria i litteraturhistorien som hon inte
förtjänade), och när han till slut lever i äktenskapligt celibat och
frågar sig vad i helvete han annat kan göra när källjan tränger
på än masturbera - vem kan inte förstå Strindberg? Han
söker inte efter något nytt förhållande och vill inte betala för
sexualiteten (han är i varje fall tillräckligt aristokratisk att
föredra flickor som använder tandkräm och tvål och han har
ett behov av att kunna föra ett intelligent samtal med en
kvinna) och han är heller ingen pederast som kan söka sig
till unga pojkar. Jag minns själv denna situation mycket
tydligt från en skilsmässa som ägde rum för många år sedan.
Jag anser inte det vara någon neurotisk reaktion på
sexualiteten.
Strindberg formade således både ett mönster för oss och
förblir ett paradigm för svensk litteratur. För oss finns också
den nationella och den sociala dimensionen. Inte bara det
nationella språket eller den refraktära traditionen i ”En ann
är så god som en ann”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
