Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det är just det kritikerna inte gör. De ser bara på vad
han skrev mitt under sina äktenskapskriser eller när han var
på väg in i en skilsmässa, plågades av svartsjuka och drack
våldsamt eller när han blivit bedragen. Det är klart att han är
irrationell då. Ibland rationaliserar han också och blir
frånstötande. Men jag vet inte om kritikerna någonsin har
upplevt en skilsmässa. Eller om de någonsin har haft anledning
att vara verkligt svartsjuka. Det verkar som om de inte vet
hur det känns.
Men om man går till en vanlig svensk krog och förstår
språket och sitter där och dricker tillsamman med de andra
männen - och kvinnorna! - får man höra alltsammans. När
de har tagit sina två vita och en brun och fortsätter med
groggen får man höra historien om deras liv. Svenskar är
inte mer tystlåtna än engelsmän. Det är bara fördomar. De
talar inte med främlingar på främmande språk och de talar
inte om sin privata olycka eller sin stora kärlek när de är
nyktra men sent på natten får man höra hela sanningen om
deras äktenskap och om det liv de har levt. Jag kan inte se
att det skiljer sig särskilt mycket från det som Strindberg
beskriver.
Låt mig vara uppriktig - jag är en vanlig svensk man på
sextioåtta år som under de senaste cirka femtio åren har varit
gift tre gånger och levt i äktenskapsliknandc förhållanden
ytterligare ett par gånger - och jag tycker inte att det är
särskilt mycket av det som Strindberg har skrivit om
äktenskapet, inte ens i ”En dåres försvarstal” eller i ”Ockulla
dagboken”, som jag inte själv har upplevt i mitt liv. Jag känner
inte precis någon stolthet när jag tänker på mitt beteende mot
mina hustrur och på vad jag sagt till dem. Men del finns där.
Precis som min morfar sa. Och efter vad jag har sett av
vänner och släktingar under årens lopp förslår jag att jag i det
avseendet är Envar. Det kanske är annorlunda i
Storbritannien och i de intellektuella kretsarna i det sedan länge
urbaniserade Västeuropa men av egen erfarenhet kan jag säga
att så här är det bland folken i Norden, i Östeuropa och i
Italien. Vad Strindberg hjälpt mig med är, som morfar sa, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
