Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tama, de kommande expressionistema hade alla läst honom.
Mer eller mindre. Det René Schickelé skrev om Strindberg i
”Die Aktion” 1912 läses ofta som ett tidigt expressionistiskt
manifest.
Vad är då komplikationen? Expressionismen var en tysk
rörelse men ingen rörelse. Den var inte en organiserad en
som surrealismen. Det fanns inga expressionistiska manifest.
Den unge Bertolt Brecht måste räknas bland
expressionister-na men han fann expressionismen ”förfärlig” och hela dess
svullna mysticism luktade vitlök och att han skulle uteslutas
från denna himmel för de höga och ideala, ”dessa
Strind-hegeln und Wedebabies” (brev till Caspar Ncher, juni 1918.
”Brecht Briefe I” sid. 45).
Detta bevisar förstås inte mycket. Han kände väl till hur
Max Reinhardt arbetade med ”Ett drömspel” men om jag
skrev om Strindberg och Brecht skulle jag försöka klargöra
Strindbergs inflytande (hans teoretiska skrifter om konst och
teater och hans historiska pjäser som ”Gustaf Vasa”) på den
senare Brecht. Det skulle vara mer givande.
Hur mycket epressionistema hade läst av Strindberg och
hur de läst det kan diskuteras men det finns ett mycket
verkligt samband mellan dem och Strindberg. Det är inte så
mycket ett formellt sådant - hur och om de utnyttjade
tekniken i ”Till Damaskus” eller ”Ett drömspel” - som ett mycket
djupare.
Jag minns mycket väl från de tidiga tonåren - under
kriget i ett Sverige inringat av nazistska trupper - hur jag läste
Strindberg, Ernst Tollers och Georg Kaisers pjäser (”Gas”
gjorde ett oerhört intryck på mig) och de tidiga dikterna av
Johannes R. Becher och uppfattade dem som att de hörde till
en och samma tradition. De var refraktära. Orden är valda
med omsorg. De var författare jag då tyckte om eftersom de
var envisa och okontrollerbara och upproriska.
Man skulle kunna säga att de var - kulturellt talat - unga
romantiska författare. Expressionismen var en romantisk
rörelse. En protest mot den Wilhelminska erans destruktiva
modernism. Alltså en romantisk rörelse som bröt med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
