Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han förklarade detta med särdragen hos senare tids norska
ekonomiska utveckling och hos den norska historien.
”Den norske bonden har aldrig varit livegen och det ger
en helt annan bakgrund för hela utvecklingen, som på sätt
och vis liknade Castiliens, /.../ Och vad det än finns för
brister hos exempelvis Ibsens pjäser återspeglar de en värld som
fastän liten och medelborgerlig är oändligt olik den tyska, en
värld i vilken människor alltjämt har karaktär och initiativ
och handlar oberoende, om än ofta ganska egendomligt i
utlänningarnas ögon.”
Nå, Engels tyckte om Norge och detta skrevs i ett brev,
inte i en noggrant formulerad essä. Själv varnade han mot
att citera hans brev och även om argumentet huvudsakligen
är riktigt - vi var aldrig livegna i norra Skandinavien - blir
hans synpunkt på norsk (skandinavisk) historia aningen
idealistisk. Men den ojämna utvecklingen, själva faktum att vi
kunde ses som efterblivna från europeisk synpunkt gav vår
litteratur möjligheten att ta ett språng (som springaren i
schackspelet), gå förbi den normala samtidigheten och bli
-likt Ibsen och Strindberg och Tolstoj, var och en på sitt eget
sätt - dominerande modem inom den europeiska litteraturen.
Efterblivenheten är inte alltid positiv (som slavofilema
ville få det till) och den blir ofta underlig och missförstådd
av utlänningar. Jag kan ta Strindbergs antisemitism 1882 som
exempel. Michael Meyer upptäcker den när han ska skriva
en biografi om Strindberg och slås av fasa och äckel. Andra
har föredragit att inte tala om den. Men saken är enkel om
man känner till den säregna svenska historien. (För dem som
är intresserade kan jag hänvisa till det föredrag jag håller i
Wien i början av oktober 1997: ”Strindberg och
antisemitismen”, se sid 120.)
Professor Hugo Valentin (1888-1963) beskrev den stora
skillnaden mellan läget i det kontinentala Europa och i
Sverige i ”De svenska judarnas historia” 1924. Revolutionen
nådde inte Sverige. Frigörelsen av judarna som på
kontinenten var en revolutionär politik, en liberal, var i Sverige en
hovpolitik. Hovpartiet ville låta judarna slå sig ner i Sverige:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
