Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att olika konstnärer och författare i Sverige för något
decennium sedan enades om att all god konst var progressiv
tydde både på bristande kunskaper - den modernism de flesta
bland dem hyllade var just den konst som varit fascismens
hovkonst! och fascismen var sannerligen inte progressiv
-och en farlig korttänkthet.
Fast så enkelt är det inte. Hon rör sig dock historien. Den
är mänsklig. Det är inte så att sakerna bara har sin gång. Ty
skillnaden mellan mig och min dator är att jag som
människa faktiskt kan tänka själv ibland under det hon blott är
programmerad. Trots all överbyggnad, all religion, all konst,
all moral, alla föreställningar de försetts med bråkar folk och
slåss för sina intressen, driver därmed utvecklingen framåt
och rätt som det är tar de så språnget ur onödigheten och
hinner upp sin verkliga möjlighet. Skapar ett nytt samhälle
åt sig. Så har skett gång på gång och allt talar för att det
sker också i framtiden. Hur mörkt det än ser ut under ett
eller annat sekel. Under sådana tider tar vi vad som passar
oss och använder i eget intresse. Vi byter också våra
drömmar. Då kan konsten också befria. Hovslinken Goethe, den
tyske kälkborgarpoeten som de radikala studenterna hånade
så grundligt att de sattes i fängelse för att komma till insikt
om hans storhet, blir värd att läsa för många miljoner.
Men det sker i efterhand. Den gamla överklassens konst
och litteratur blir till hjälp för de uppåtstigande efter det att
de redan vänt hela samhället. Så begagnar vi elvahundratalets
europeiska stenmästares bilder, berättarna från Kinas
Tang-dynasti eller Frankrikes adertonhundratalsbourgeoisie.
Det är den allmänna regeln. Också Voltaire, Diderot och
Rousseau tjänade sin tids härskare. Tredje ståndets
revolutionärer kunde begagna deras ord. Som vi kan. Men den som
säger att Diderot därmed också var Tredje ståndets författare
har läst dåligt på. Eller gör teologi av det lästa.
Arbetarrörelsens teoretiker och politiker var för hundra år
sedan helt övertygade om detta. Den klass för vilken - och i
vilken - de verkade kunde själv inte skapa någon egen konst.
Det fanns en och annan rimmande arbetare. En och annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
