Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från höjderna nederstigen berättare. Mer var det inte.
Egentligen skulle det heller inte vara mer. Än så länge skulle
klassen låta nöja sig med att bilda sig. Efter det att
framtidssamhället tagit form finge man se. Och egentligen hade
konsten och poesien varit som skönast för mycket länge sedan.
På grekernas tid. Det hade också arbetarrörelsens ledare lärt
sig i skolan och det trodde de på.
Det här kom att bestämma både praktisk socialistisk
kulturpolitik och inriktningen av arbetarbildningsrörelsen från
mitten av förra århundradet. Så till exempel den mäktiga
tyska socialdemokratien som med Der wahre Jacob lade sig i
svansen på de borgerliga radikalerna i Simplicissimus i
stället för att våga något eget i form och innehåll. De tyska
kommunisterna fullföljde denna svanspolitik och teologiska
marxologer som Wittfogel och Lukäcs förföljde och
oskadliggjorde de arbetarförfattare som organiserade sig och trots
allt började publicera sig.
I Frankrike var övertygelsen att endast det som
borgerskapet accepterade var konst så stark att den franska
arbetarrörelsen endast med stor tvekan läste sådan borgerlig
vänsterlitteratur - exempelvis Jules Vallés - som motsvarade vad
som i vårt land kallades åttiotalister. När de franska
kommunisterna fick egna konstnärer från motståndsrörelsen som
exempelvis Fougeron vilken arbetade samman med
fackföreningsfolket i gruvdistrikten då skyndade
partiledningen sig att ta avstånd och göra slut på den avvikelsen.
Picasso förblev dem viktigare. Inte för att han var
handa-skicklig och eklektisk utan för att han var så
konsthandlar-berömd. Att fredsrörelsen tog hans intetsägande duva till
symbol var typiskt och bidrog till dess kastrering. Denna
oförmåga att gå förbi det borgerliga kritstrecket var
symptomatiskt. Inte undra på att man led nederlag.
Men historien är specifik. Om detta är den allmänna
bilden var det annorlunda här hos oss.
Liksom det var i Mexiko en grupp målare skapade den
enda självständiga stora konstriktningen i vårt sekel utanför
konsthandlarmaffians metropoler - och den enda revolutio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
