Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand. Han förblev folk; var peuple som man skulle säga om
han varit fransk.
Det finns en akademisk motvilja mot Vilhelm Moberg.
Hans bildningsväg var en annan än seminariernas,
matlagens, lärarvälviljans. Men den styrs ocksä av inställningen
till hans språk. Det är inte den så kallade modernismens. Han
börjar som den tjugoårige folklivsberättaren Ville i Momåla.
Han bär också Ville i Momålas språk med sig livet igenom.
Utvecklat, förfinat, allt tyngre och djupare men dock hela
tiden med rötterna både i det folkliga berättandet och i
nitton-hundratiotalets och tjugotalets läsning för folket. Visst kan
man hävda att Vilhelm Moberg och Sigge Stark på det sättet
har anor gemensamma men det ger ett riktigare perspektiv
om man skriver; liksom den som blev till Honoré de Balzac
livet igenom bar med sig Lord R’Hoone och Horace de
Saint-Aubin bar Vilhelm Moberg livet igenom med sig Ville i
Momåla. Men för att verkligen förstå vad detta innebär bör
man också läsa såväl Ville i Momåla som Horace de
Saint-Aubin. Då inser man att de ungdomsverken sannerligen inte
är att skämmas för.
Uppgörelsen med den falska, den korrupta och fala
överheten var för Vilhelm Moberg inte något som bara hörde
femtiotalet till. I sina tidiga lustspel som ”Kassabrist” och
”Gyckelmakaren eller Riksdagsmannaskolan” liksom med
bred samhällsskildring i romanen ”A.P. Rosell,
bankdirektör” från 1932 skildras den officiella lögnen som det
mo-däma samhällets innersta hemlighet. Tjuven härskar. Om
”A.P. Rosell, bankdirektör” skrev Vilhelm Moberg 1943:
”En upptäckt av falsarierna, varigenom förtroendet till en
viss bank och andra stora företag skulle rubbas, skulle
medföra en svår ekonomisk krasch i samhället med åtföljande
arbetslöshet o.s.v. Vännerna var visserligen inne på
tankegången att förskingraren skulle angivas, men det avgörande
för dem var, att en dylik tolkning av hedersbegreppet UTAN
TVIVEL VAR SAMHÄLLSSKADLIGT.”
Men till skillnad från den kuschade radskribenten Valfrid
Stemer som på slutet av boken går hem fantiserande om ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
