Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt etablerad. Han har börjat ge ut ”Les Cent Contes
Drola-tiques” (Lustiga historier) vilka ännu i min ungdom
behandlades som oanständiga skrifter av respektabla bokhandlare.
Snart kommer ”Eugenie Grandet” och ”L’Illustre Gaudissart”;
verket tar form. Inte ens Sainte-Beuves småttigt ondskefulla
artikel i ”Revue des Deux Mondes” den 15 november 1834
förmådde sedan på allvar rubba Balzacs position. Han är när
slutdelen av ”De trettons historia” publiceras en av Europas
ledande och mest omtalade författare.
Redan finns utkastet till den stora kompositionen. År 1830
hade Balzac börjat ge ut ”Scénes de la vie privée” (Bilder ur
privatlivet). 1834 hade detta blivit till en av flera
underavdelningar i ”Étude de moeurs au XIX:e siécle”
(Forskningar i det Nittonde århundradets seder) och ”De trettons
historia” tog där 1834 och 1835 sin plats i underavdelningen
”Scénes de la vie parisienne” (Bilder ur Pariserlivet). Då har
han redan i ”Flickan med guldögonen” förebådat sin
”Mänskliga komedi”:
”Paris...detta helvete som kanske en dag får sin DANTE.”
När han åtta år senare organiserar bygget av ”Den
mänskliga komedien” för han in dateringen 1831. Det är lika lite
en slump som hänvisningen till de två kommande, ännu
ofullbordade eller oskrivna följdberättelsema var 1833. Dateringen
tjänar till att inom det systematiska romanbygget än
kraftigare markera berättelsernas plats i den egna inre
utvecklingen. På många sätt är ju ”De trettons historia” Balzacs
sista ungdomsroman. Han hänvisar också i förordet inte bara
till Ann Radcliffe utan även till Charles-Robert Maturins
”Melmoth the wanderer” från 1820 som hade kommit i fransk
översättning 1821. Den hade han öppet tagit som inspiration
för den Roman noir, ”Le Centenaire ou les deux Beringheld”,
han själv som ung gav ut under pseudonymen Horace de
Saint-Aubin 1822. Hela uppläggningen av ”De trettons
historia” utgör en brygga till de pseudonymt utgivna
ungdomsverken. (De är för övrigt alls inte oläsbara; just ”Le
Centenaire” var mig en utmärkt influensaläsning i fjol.) Ett år
efter det att ”Flickan med guldögonen” getts ut och ”De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
