Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Balzac saknar stil, han kan inte skriva riktig franska. Han
skriver ogrammatiskt och hans språk förblir klumpigt trots
alla hans ökänt svettiga försök att rätta och skriva om. Visst
har han talang men hans stora framgång förklaras bäst av att
han smickrat fruntimren ute i provinsen. Balzac har också på
löjligt sätt själv adlat sig genom att lägga till en partikel och
göra sig till de Balzac. Hans fåniga infall att låta personer
komma igen i bok efter bok berövar läsningen varje
nyfikenhet. Den hans roman som tycks börja bra förlorar sig snart i
fantasterier. För att förstå alla dessa hans svagheter bör man
gräva fram hans pseudonyma ungdomsromaner; de svarta
romanerna och de vilka kan klassas med Réstif de la Bretonnes.
De smetade av sig på hans stil för all framtid och präglade
honom för livet.
Men inte har dessa litterära omdömen sin verkliga grund i
förhållandet Balzac - markisinnan de Castries - Sainte-Beuve
inte. Den som intresserar sig för Sainte-Beuves
kritiker-gärning inser att hans omdöme blivit detsamma - blott tonen
kanske annorlunda - även om han och Balzac aldrig kommit
i känslomässig närhet av varandra. Och inte heller har
fördomarna mot Balzac sitt upphov i Sainte-Beuves text. Blott en
och annan oriktig sakupplysning - Balzacs självadlande till
exempel - kan spåras dit. För den officiella borgerliga
kritiken var Balzac inte en verklig första rangens författare
förrän kring år 1920. Det var också då han åter började få
masspublik. Det är en återspegling av den djupnande
samhällskrisen efter Första världskrigets utbrott. Balzacs värld
framträder åter synligt genom revorna i den officiella ideologien.
Först 1940 började sedan franska lingvister kunna befria
sig från den akademiska esteticismen och endast efter Andra
världskriget har Balzacs språk och stil helt kunnat erkännas
av de officiella språkforskama. Den historien om synen på
Balzacs språk blott bekräftar sanningen i att ytterst är alla
konstnärliga omdömen och alla akademiska format socialt
och politiskt bestämda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
