Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrev mot slutet av sitt liv en framtidsskildring mörkare än
den H. G. Wells skrev med ”Tidsmaskinen”: Den evige
Adam. Den framtida högkulturen om tjugotusen år; en kultur
vetenskapligt och tekniskt långt underlägsen vår då
längesedan glömda. Men en som drabbas av insikten om vår
existens och hur vi gått under. Dystopien avtecknar sig hela
tiden bakom framtidsromantiken.
1864 när förläggaren Pierre-Jules Hetzel refuserade ett
manuskript benämnt ”Paris i tjugonde seklet” var författaren
Jules Veme en trettiosexårig dramatiker som misslyckats nå
publik, en romantisk poet och ännu inte republikan. Han hade
just publicerat sin katolskt konservativa och
revolutions-fientliga berättelse ”Greve de Chanteleine” men hade
samtidigt just börjat lämna sin strikta katolicism. Han beundrade
Victor Hugo, också för dennes opposition mot Napoleon III.
Napoleon III:s roffarkapitalistiska samhälle var honom
motbjudande både som konservativ och senare som
republikan och socialist. Om Paris skulle fortsätta utvecklas på
samma sätt under Napoleon IV och Napoleon V då vore
Michels förbannelse över staden naturlig för Jules Veme
1864 som 1894.
Visst är stämningsläget alltså troligt. Visst är stilen på gott
och ont julesvemsk. Men det hjälps inte. Det är mig
någonting som inte stämmer med denna roman.
Att det år 1864 funnits en text är troligt. Det finns ett
brevutkast från förläggaren, en kritiserande refus. Stycken
och uppslag i den nuvarande texten återfinns i andra
publicerade verk. Delvis ordrätta som i det lite satiriska kåseri
han höll i Amiens den 12 december 1875, ”En idealstad”.
Jules Veme dör den 24 mars 1905 och en månad senare,
den 30 april, upprättar sonen Michel en lista över faderns
opublicerade verk. Däribland ett ungdomsverk: ”Paris i
tjugonde århundradet”. Titeln förekommer därefter i
bibliografier. Men det betraktas - som Francis Lacassin skrev
-som icke existerande, som en myt. Ty till skillnad från andra
efterlämnade skrifter publicerades texten inte under Michel
Jules-Vemes livstid. Inte heller återfanns den när familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
