Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rike. De var inte imperium, de var fosterland som Bretagne
eller Korsika. För Indokinas självständighet kunde partiet
driva massagitation; för Algeriets självständighet egentligen
inte trots att det var kommunister som inrikesminister
Mitterand där låtit halshugga. Massorna var inte mogna för den
solidariteten än, menade man. Det skulle ta lång tid att vinna
dem. Det var detta franska förhållande som lockade partiets
ledning att acceptera Moskvas argument om risken för en
nordamerikansk dominans över Nordafrika.
Den som inte ser denna bakgrund och inte förstår att det
fanns argument mot Sartres hållning kan heller inte uppskatta
värdet av den tradition inom vilken Sartre då handlade.
Även senare - i Russel-tribunalen mot Förenta staternas
krigsförbrytelser i Vietnam, i 1968 års student- och
arbetarrörelse i Frankrike, i solidaritetsarbetet mot Sovjetunionens
överfall på Tjeckoslovakien - tog Sartre ställning på
motsvarande sätt i enlighet med förnuftet och vad han ansåg riktigt.
Att Sartre vägrade ta emot Svenska akademiens stora och
slugt ideologipolitiserade pris: Nobelpriset, kände jag
personligen som en befrielse. Det gjorde det lättare att andas. Ty
som svensk författare - även om jag ju inte tillhörde den
svenska litteraturen i någon Akademiens eller Svenska
Institutets mening - hade jag i olika länder i olika sammanhang
och på olika internationella konferenser med djup skam och
känsla av äckel upplevat hur stora och av mig tidigare
respekterade äldre författare - och deras hustrur inte minst!
-från Sydamerika och Asien och Östeuropa smilat och
smickrat och svansat för mig för att sedan be mig verka för deras
nobelpriskandidatur. Och de hade ingenting begripit, bara
stelnat och dragit sig undan som från en den där varken var
matnyttig eller lämpligt umgänge när jag förklarade för dem
att de skulle göra litteraturen och oss i Sverige den största
tjänst om de uppträdde som medvetna och ansvariga
intellektuella, vägrade och slog undan den akademiska
korruptionshanden om den tafsande sträcktes fram mot dem.
Sartre sade det riktiga. Det var inte så att han vägrade ta
emot priset för att han var så onormalt storsint och ädel att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
