Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycker om Balzac. Men det som gavs ut under hans namn
efter upphörandet 1972 är inte bra. Pratigt, gubbsjukt; man
bör inte läsa det. Dåligheten kan färga av sig bakåt in i de
verkliga böckerna. Detta är lätt för mig att skriva. Men också
oroande. Visst bör man veta som författare när man skall
sluta skriva som man bör veta som kirurg när man bör
upphöra operera. Den insikten; den Simenon gav uttryck åt i
september 1972, är en del av yrkeskunnandei. Men hur kan jag
själv bedöma om det börjar slira i frontallobema om något
år? Simenons öde är inte unikt. Andra författare har drabbats
redan i fyrtioårsåldern. Jag har själv ingen garanti för att jag
inte rätt som det är blir hämningslös och ordar på mig.
Om litterärt värde:
Redan i maj 1937 hade Georg Svenssons officiöst
akademiska BLM meddelat den bildat läsande svenska publiken
att Georges Simenon var litteratur:
”Författaren till så många populära kriminalromaner
anses med denna roman (Le testament Donadieu) - även den
med detektiviska inslag - ha ryckt upp i ledet bland de ’fina’
romanförfattarna.”
Sju år senare (februari 1944) beskrev E. N. Tigerstedt i
BLM den franska litterära scenen 1942 och 1943. En essay
nyttig att läsa för den generation som fått sin bild av
krigstiden formad långt i efterhand. Där placerade han Simenon i
sitt sammanhang:
”En fransk kritiker definierade i ett anfall av dåligt
humör Dostojevski som ’Gaboriau med psykologisk sås’. Den
definitionen passar bättre in på GEORGES SIMENON. Med
åren har den senare ingrediensen tagit överhanden, och hans
nyaste roman, ’Oncle Charles s’est enfermé’ (Gallimard
1942) är en borgerlig tragedi, lika strängt naturalistisk som
Aragons.”
Den tonen har hållits i vad som skrivits om Georges
Simenon; Daniel-Rops, André Gide, Fran?ois Mauriac, Henry
Miller och andra till trots. Riktigt erkänd som ”fin” har han
inte blivit. Det har inte med språk och litterär kvalitet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
