Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Simenon kan aspi rera på sinnesfrid. Alla oroshärdar är
borta: modem, hustrun, dottern. Tre omåttliga och överdrivna
kvinnor. Nu är allt på plats. Trots alla de miljontals
böckerna är människan Simenon inte älskad även om
romanförfattaren är firad. Strunt samma. [...] Georges Simenon dog
den fjärde september 1989 med ro i sin själ, äntligen.
Oskuldsfull som en korgosse.
Klockan var halv fyra på morgonen.”
Fan trot! Assouline vet lika litet hur Simenon upplevde
döendet som han vet hur han själv kommer att gå in i döden
när hans timme slår.
Hans är en i ordets alla meningar tjock biografi. En av
det slag som förläggare beställer. Den är lika litet skriven av
inre nödvändighet som Meyers bok om Strindberg.
För Simenonläsaren har Assoulines bok dock sitt värde.
Bibliografien är användbar även om den var tydligare
redigerad i originalet. Fast i denna upplaga förtecknas därtill oss
brukbara svenska utgåvor och referenser. De biografiska
upplysningarna är så kompletta det tycks varit möjligt.
Sime-nons politiska bakgrund, hans ungdomstid, är lika svart som
Hergés. Tintins skapare. Simenon var också under kriget lika
litet motståndshjälte som - med ytterligt få undantag - andra
författare i Frankrike. Simenons kamp för sina
författar-rättigheter är omsorgsfullt belagda liksom hans äktenskap.
Boken innehåller en mängd citat och personupplysningar.
Ofta rättar Assouline därtill Simenon. Så som brukligt är i
det slags författarbiografier kan också levnadstecknaren i
efterhand med tillfredsställelse avslöja att författaren fabulerar.
Ja, texten trampar fram genom Simenons liv och arbete.
Det är allt. Ty ingenting tyder på att Assouline förmått inse
vad som gjorde Simenon till en så lysande reporter och en så
märkvärdig berättare med så stor läsekrets.
Fast den som vill förstå det kan ta närmaste
Simenon-volym (i hygglig översättning) och läsa högt. Ljuda texten.
Varje ord bär. Men då börjar en annan diskussion än den om
”gåtan Simenon”; den om författaren Simenon!
Assouline tillhör en tradition skrev jag och hänvisade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
