Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Simenon sedd snett underifrån
Långt innan Georges Simenon fick kritiskt erkännande hade
han nått läsarna. Men att nu hävda att Georges Simenon är
en av de betydande franska prosaisterna detta sekel är
knappast sensationellt. Inte ens i Sverige. Det har nu skrivits i ett
halvt sekel.
Det är bra att hålla denna normala värdering i minnet ty
Pierre Assouline inleder sin sjuhundrasidiga volym
”Simenon. Människan och gåtan” (i den oreviderade
originalupplagan från 1992 var titeln modestare: "Simenon.
Bio-graphie”) med ett märkligt påstående:
”Vem kommer någonsin att kunna förklara ’paradoxen
Simenon’: en man som är mest känd för att vara ökänd? ...
Vid hans död talades det bara om siffror, rekord och diverse
prestationer. Som om författaren sedan länge hade försvunnit
bakom fenomenet.”
Det är ju bara inte sant! För mig är Simenon ”mest känd”
som författare, läst och omläst. Ensam är jag sannerligen inte.
Vi är rätt många miljoner världen över för vilka Georges
Simenon är en av de ständigt omlästa. Kanske fanns det murvlar
som vid hans död i september 1989 fastnat i att han sagt att
han knullat tiotusen kvinnor och som bara skrev om hur
mycket han sålt och hur mycket pengar han tjänat (så mycket
var det ju inte om man jämför med dåtidens osnutna
finansvalpar) och hur fort han skrev när han var i högform. Dumt
folk finns överallt. Också på tidningsredaktioner. Om så var
sparade jag inte klippen. Vi, hans läsare, sörjde honom så som vi
sörjt andra särsinta och ofta egna vars ord betytt mycket för
oss. Ivar Lo-Johansson till exempel eller Bertolt Brecht, Artur
Lundkvist eller Emest Hemingway. Och om jag inte tyckte om
inledningen till boken tyckte jag nog ändå sämre om avslutningen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
