Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men inte med ett ord berör han att när Reich år 1925 skulle
sätta upp ”Kameliadamen” blev han missnöjd med dess
bedrägligt romantiserade kurtisanbild; han ville ge en mer
balzacsk uppriktighet. I de tre första akterna kunde han med
regi ta bort sentimentaliteten. Men slutet rådde han inte på.
Brecht redigerade då som väntjänst den fjärde akten, skrev
om den och skrev därtill en helt ny femte akt. (”Av ren
skaparglädje då han inte kunde räkna med materiell fördel”,
skrev Reich i sina minnesanteckningar i ”Sinn und Form. 2.
Brecht-Sonderheft”, 1957. Völker hävdar däremot 1977 att
den medellöse Brecht blev rasande över att inte få betalt.)
På samma schyster-sätt beskriver Fuegi Brechts samarbete
med sina närstående medarbetare. Det blir till utnyttjande,
stöld och övertagande. Att Brecht hade medarbetare i
textarbetet vet var och en som läst verken. De är nämnda.
Diskussionen om hur samarbetet fungerade och hur Brecht
utnyttjade grundmaterialet är - som Ralf Långbacka påpekade
apropå Hella Wuolijoki och arbetet med ”Herr Puntila och
hans dräng Matti” - en viktig uppgift. Men liksom Brecht
förvandlade Karl Klammers rätt snälla Villon till en
verkligare Villon, råade till texten (en teknik han själv redovisar i
kommentaren till ”Tolvskillingsoperan”), förvandlade han
medarbetarnas texter. Satte sin stämpel på materialet; men
också på dem själva. Inom Brechts attraktionssfär började
även deras egna ord lysa med hans kraft för att sedan mattas
när han avlägsnade sig.
Fuegi lägger materialet tillrätta. Det som inte passar
professorns avsikt utesluts. Den som inte själv är inläst blir
därför bedragen. Bibliografi saknas och den omfångsrika
notapparaten är snårigt svåröverskådlig. Som belägg för att
”Crassus skrev vissa bland dem (Keunerberättelsema J.M.),
vilka senare publicerades i Brechts samlade verk” hänvisas
Ull ”Völker, Brecht, 200.” I Völkers ”Brecht”, 1976 finner
jag det inte. När jag letar mig upp genom den krångliga
notapparaten upptäcker jag 34 tättryckta sidor tidigare att med
”Völker, Brecht” hänvisar Fuegi till den i New York tryckta
engelska översättningen av år 1978. I originalutgåvan finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
