Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det är inte till de döda jag talar ty om vi ser närmare
på Carl Larssons bild blir det modema åttiotalet modemt för
oss på mer tvetydigt sätt. Vad talade de om där vid bordet?
Och hur gick det sedan?
Det var det konstnärliga och litterära upproret de
förberedde. Opponenternas. Strindbergs. Det som skulle bidra till
att undergräva staten. Nog var både opponenterna och
strind-bergslitteratörema samhällsfientliga. I det hade Oscar II rätt.
Och så har vi sedan dess i den åldern alla suttit
diskuterande. Åtminstone ända fram i femtiotalet gjorde vi det också
i samma slags kollektiv på sammma sorts landsortskrogar i
Frankrike och Spanien. Unga konstnärer och författare som
höll sig flytande på små honorar och tillfälliga stipendier
långt hemifrån och diskuterade hur orden och färgerna kunde
bidra till att folk vräkte hela den samhälleliga bråten åt sidan.
Inte ens lamporna såg annorlunda ut då i Andalusien! Men
det vi kunde säga över krogbordet då på åttiotalet eller
femtiotalet om det officiella Sverige, den parlamentariska
svindeln, den korrupta statsapparaten - och i vårt femtiotal
därtill om folkhemmet som lurendrejeri - kunde vi inte trycka
ordrätt någonstans. Alla, också Strindberg, fick vi iaktta viss
slug försiktighet för att kunna tryckas. Överallt stod
redaktörer och förläggare på vakt. De står där än fast nu också i
TV-studion. Och när våra målare blir alltför tydliga finns
alltid någon ädelliberal konstsvans beredd att rycka ut till
samhällets försvar. För den goda smaken, demokratin eller Gud.
Åttiotal som femtiotal. Som åttiotal igen för den delen.
Men sedan då? Vad hände efter detta moderna åttiotal med
dessa personager runt krogbordet?
Jag har Warburgs - professor Stenkåhls! - exemplar av
”Götiska rummen”. I marginalen har han satt utropstecken,
kråkor, frågetecken och kommenterat de strindbergska orden.
Rått\ skriver Warburg i kanten; Vacker ! raspar han
dit. Därtill har han satt ut namnen.
Syrach, Rembrandtsonen, har Warburg därmed gett rätt
identitet: Josephson. Strindberg hade i ”De stora” beskrivit
kamraternas mord på denne generationens ledande begåvning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
