Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilaga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i vinter har læst Din Artikel ”Mit Jödehad”, saa maa jeg
anerkende, at Du har udslettet alt, hvad der kunde saare i
hint Afsnit af ”nya riket”.
Og herover er jeg saare Glad, hvad enten nu vort gamle
Forhold kan restitueres eller ikke... Hvorfor kan vi ikke faa
anden Del af ”Giftas” paa Dansk samtidig med paa svensk?
Det maatte da kunne arrangeres.
Og saa hin dumma og nederdragtige Proces, som Du
lykkelig vandt. Hvorfor skulde jeg ikke glæde mig over
dette!
Detta återknytande var från Strindberg lite tvetydigt. Den som
läser breven kan inte undgå känslan av att han funnit det
lämpligt ändra uppfattning. Och inte heller nu förmådde han
ta intellektuell ställning. Nu var judarna för honom, som i
artikeln Mitt judehat, på ett nästan disraeliskt sätt Europas
verkliga adel och han skrev detta på ett högljutt
protesterande sätt:
Min bästa vän härute är jude, medicine professor i Lausanne,
och den som tagit sig för att förlägga mina arbeten ute i
Europa är också jude.
Jag har upptäckt hemliga underjordiska strömmar ute i
verlden och anser det gamla samhället med nationer och
styrelser och privilegierade klasser vara undermineradt. Och
öfverallt ser jag juden såsom jordens salt. Det såg jag inte
hemma i det ruttna Sverige.
Helt följdriktigt blir det nu den radikale och skeptiske
Edvard Brandes som i brev av den tjugofemte juni 1885
påminner Strindberg om dennes nordiskhet och om värdet av det
egna språket och - trots all inhemsk dumhet - av nationen:
... Og skönt jeg giver Dig ganska Ret, naar Du taler om
disse tre usalige Landes Fordummelsa og Nullitet -
undertiden synes jeg det er som om de körte med store Mögvogna
over ethvert honnet og fritænkende Menneskes arme Hjaærte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
