Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är också nödvändigt — jag har sagt det förr och har märkt
att det tagits som ett skämt — att rädda de unga
trettiotals-diktarna ur sin akademigrav. Marxismen erkänner inga eviga
sanningar och oföränderliga personligheter. Gårdagens hjälte kan
bli morgondagens kräk. Det har vi sett exempel på.
Kräkaktig-heten förintar dock icke hjältedåden. För att vara konkret:
Under första världskriget var Plechanov chauvinist. Han
stödde den provisoriska regeringen. Han var Lenins motståndare vid
Oktober. Alltså förkastar vi Plechanov. Nej! Inte om vi är
marxister. År 1921 skrev Lenin om den då döde Plechanov:
”... jag anser det nödvändigt att göra de unga partimedlemmarna
uppmärksamma på att man inte kan bli en medveten äkta
kommunist utan att studera — jag understryker studera — allt vad
Plechanov skrivit om filosofi; ty det är det bästa som existerar
i hela den internationella marxistiska litteraturen.”
Det kan tilläggas att lika förkastligt, lika omarxistiskt som att
förkasta Plechanov som helhet, lika förkastligt, lika omarxistiskt
vore det att år 1968 med hänvisning till Lenin år 1921 slå fast
att Plechanov har ”skrivit det bästa som existerar i hela den
internationella marxistiska litteraturen”.
Det är exempelvis nödvändigt att någon genomarbetar och tar
ställning till Per Meurling. Jag tänker då på arbeten som ”Från
Franska till Ryska revolutionen”. Hans nuvarande verksamhet
behöver vi därmed inte acceptera. Tvärtom, ställningstagandet till
hans tidiga arbeten kan förklara och därmed fördjupa vår
kunskap om hans — och mångas med honom — utveckling.
Glarté står in inför stora politiska uppgifter. Därmed har det
också blivit nödvändigt att på allvar ta upp frågan om det
kulturella arvet. Vi kan tyvärr utgå från att det mesta är ogjort. För
86 år sedan försökte Strindberg skriva en svensk kulturhistoria
från folkets synvinkel. En historia som samtidigt var ett folkligt
ställningstagande. SVENSKA FOLKET. Reaktionen angrep
honom mycket häftigt. De då officiella historikerna hånade honom.
Det är nu för oss mycket lätt att påvisa var han hade fel, var han
kortslöt. Men hans slutord löd: ”Det står sålunda en kommande
författare öppet att utföra vad författaren till Svenska Folket
åsyftade men icke förmådde.”
Detta står fortfarande öppet. En sådan historia är nödvändig.
Studierna är en del av klasskampen. De måste betraktas som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
