Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen fått Erik Blomberg gravsatt bland fotnötter och adiafora.
Avhandlingen tyder på en respektabel flit; men också på förmåga
att välja den politiskt lämpliga infallsvinkeln: Den unge ännu
inte helt farlige Erik Blomberg. Det är synd att Erik Blomberg
inte fick uppleva detta. Det skulle ha passat hans sinne för den
etablerade komiken.
Den från Uppsala kände Thure Stenström kunde efter
Sten-kvists avhandling i Svenska Dagbladet (8-7-68) slå fast:
.. att ett författarskap som Erik Blombergs redan håller på
att sjunka i glömska.”
Men liket tittar. Man lyckades inte — trots aktningsvärda
försök — få tyst på den levande Erik Blomberg. Det är heller ingen
risk för att hans författarskap kommer att glömmas bort. Det
kommer att komma billighetsupplagor av hans kritiska essayer. Nu
finns en generation unga läsare som behöver Erik Blomberg. Till
vilka han talar.
Bland dessa kommer säkert också att finnas sådana som tar
litteraturhistorien på allvar. Politiskt allvar. Som inte ser den som
en väg till frackmiddagar och befordringsgång utan som ett
frontavsnitt i kampen mot etablissementet. Man kan inte skriva om
den mogne Erik Blomberg från trettiotalet till hans död utan att
stampa på etablerade tår. Stampa så liktornen blöder. Det kommer
att göras. Ty den uppgörelsen är nödvändig.
Jag träffade Erik Blomberg när jag var arton år. Det var i Oslo.
Tidigare hade jag läst honom. Som skriftställare hade han redan
då betytt mycket för mig. Som människa kom han att betyda
mycket: för mig. Särskilt efter det att jag flyttade hem till Sverige
år 1963 träffades vi rätt ofta. Han brukade komma hit ut till
Fagervik, han övernattade här, vi diskuterade politik, litteratur,
konst. Jag kände honom alltså i tjugo år.
Jag skriver inte detta för att ge mig sken av att ha varit ”den
dödes nära vän”. Utan för att påpeka att jag vet vad jag talar om
när jag säger att den bild som vanligen lämnas av människan
Erik Blomberg tycks mig totalt förvriden. (Ivar Harrie uttryckte
denna den allmännaste mening på ett hovsamt sätt i Expressen
14-5-68: . .blev på sistone ensam också bland meningsfränder”.
De mindre hovsamma brukar tala om att han var ”svår” eller
”omöjlig” eller ”totalt omöjlig”.)
Erik Blomberg var vänlig mot mig när jag var arton år. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
