Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
santa och viktiga med mig är inte vad jag gjort. Inte vad jag
producerat; utan... att det i hennes kretsar ”siges” att jag tackar
nej till middagsbjudningar. Det är det folket som kallar sig
kulturbärande och intellektuella. Och de säger att deras värderingar
och deras ideologi inte är klassbunden.
Låt oss tala om middagsätande. Självklart är att jag liksom
vi alla äter, dricker och pratar. Jag går på middag (om man nu
vill använda det ordet) hos mina vänner och mina vänner sitter
vid mitt bord och vi skålar och vi talar och vi umgås. Alltså går
jag på middag?
Nej, ty i Kastrup-Olsens kretsar ”siges” att jag inte går på
middag. Också det är riktigt. Jag går inte på deras middagar.
Ronald Segal var just i Stockholm. Han satt hos mig (på
”middag”) och berättade sina erfarenheter från Sverige.
Han berättade hur han mött den svenska regeringen. Det hade
varit på en kultiverad middag hos direktör Waldenström. Där satt
de alla. Där talades om konst. Där talades om jämlikhet. Där var
välklädda och kultiverade människor.
Det var mitt i valrörelsen det. Och Waldenström är den
Waldenström som sitter i LAMCO, som sitter i Bofors, som sitter i
Skandinaviska banken. Och regeringsmedlemmarna vilade ut kring
hans groggbord efter att ha rest land och rike runt och talat om
kamp mot storfinansen och talat om socialism och trygghet. Och
unga och troende valarbetare hade agiterat för Arbetarpartiet och
talat om LAMCO. Men de personer de valde och de personer som
blivit förmögna på att vara arbetarrörelserepresentanter satt hos
chefen för LAMCO mitt under valkampanjen och drack varandra
till och talade om kultur. Segal skrattade så han vred sig när han
berättade om middagen.
För ett tjugotal år sedan beskrev Ivar Lo-Johansson hur
trettiotalets proletärförfattare ”söp ihop sig med borgerligheten”. Han
hånade dem för det. Och det hånet är riktigt. Se på dem: Eyvind
Johnson, så fåfäng att han i författarföreningens matrikel särskilt
påpekar att han kräver att få tituleras ”Doktor” .. . därför att han
blivit hedersdoktor. Harry Martinson som hjälper kungen skaka
hand och i TV klagar över att det inte lönar sig att arbeta i
Sverige eftersom skatterna är för höga. De har inte bara blivit
gamla. De har förändrat färg. De har lupit över. Överklassens
middagsbord och överklassens hyllning blev dem övermäktiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
