Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 1928: ”Kolet i våld”, år 1929: ”Nederstigen till dödsriket”, år
1929: ”Zigenare”, år 1930: ”Mina städers ansikten” — vilka alla
betecknades som reseskildringar.
Därtill finns författare av äldre generation. Skall man tala om
pionjärer, då får man gå långt tillbaka. Till Linnés lärjungar.
Det finns drag i Artur Lundkvists tidiga diktning som förebådar
hans sena utveckling. Men de nödvändiggjorde den icke. Det är
kanske till och med möjligt att han kan driva sin ”självanalys” så
långt att den blir en medvetenhet om världen och det historiska
skeendet. Men som det nu är har han gått över gränsen och
blivit en detta existerande samhälles ideolog.
AB 20-10-68
Skamhället, skulle det vara vi det?
Jag träffade en olaglig flykting i Stockholm. Han hade gått under
jorden. Han var tysk. Till inget land kunde han komma. I
Tyskland väntade fängelse. Han hade flytt från den tyska krigsmakten.
Nu talar jag inte om 1943—44. Då träffade jag flera sådana.
Kände en flicka vars föräldrar gömde en tysk kommunist hemma
hos sig. När polisen kom, den svenska polisen, gömdes tysken i
garderoben.
Nej, jag menar nu. Just nu år 1968. Ty det är nu som polisen
jagar västtyska desertörer i Sverige. Till civilpersoner utklädda
kriminalare sitter på fiken och deltar i möten och hoppas få tag
på en av de olagliga. Det är regeringen själv som har förbjudit
flyktingarna att vara här i landet.
Angivare är jag inte. Jag har inte ringt Kling. Jag har inte ringt
polisen. Jag har inte låtit myndigheterna veta var den illegale
befinner sig. Jag känner inga samvetskval över att inte vara
angivare. Tvärtom; jag skulle skämmas om jag blev det — jag skulle
skiljas om Gun blev det — jag skulle för alltid säga upp
bekantskapen med en person som ringde regeringen och sade:
— Här på X-gatan nummer Y, Z trappor upp, sitter den ni
vill utvisa.
Ty med angivare umgås man inte.
Men lyssna nu:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
