Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna liberala lagstiftning utnyttjades omedelbart. Våren 1865
genomfördes den häftigaste politiska agitationen i Sveriges
dittills-varande historia. Mellan mars och juli hölls 150 offentliga möten
i olika landsändar. Mot slutet av november anlände över
tvåhundra deputationer till Stockholm. Representationsreformen
genomdrevs under påtryckning från vad Svenska Dagbladet brukar kalla
”gatans parlament”, eller som representationsreformfienden och
prosten Sandberg sade i sitt anförande:
”... i denna häpnadsväckande stunden, då trappor och
förstugor till våra sessionsrum och gator och torg utanföre, så långt ögat
kan skåda, äro uppfyllda med oroliga folkmassor, som med
yttersta otålighet vänta på utgången.”
Inför påtryckningen från de folkmassor som hade församlats
utanför Riddarhuset och inför hotet från de väpnade kårerna bröt
adelns motstånd samman den 7 december 1865 och med 361
röster mot 294 godkändes representationsreformförslaget.
August Blanche, skarpskytteledare, agitator, riksdagsman,
uttryckte den dagen sin glädje över ”att Stockholms gator icke
behövt färgas röda av adelns blod”. Så var det med den
fredligheten.
Men representationsreformen hade en dubbel innebörd. Den
var på en gång ett uttryck för folkligt demokratiska strömningar
och en reform som skulle säkra den nya storbourgeoisins
herravälde. Det var ju inte för intet som justitiestatsrådet De Geer lade
fram reformförslaget på inrådan av den franske lumpkejsaren,
den fascistiska demagogins föregångare, Napoleon III. När folket
utnyttjats måste det tyglas. Regeringarna började återställa
inskränkningarna i församlingsfriheten. De gjorde det dock på
administrativ väg. Och de befinner sig än i denna dag på den vägen.
Ordningsstadgan av 24 mars 1866 återinförde den
anmälningsplikt som rikets ständer avskaffat (återinförde utan riksdagens
hörande), den gjorde också sammankomster under bar himmel
beroende av polismyndighets tillstånd, gjorde det möjligt för
polismyndighet att upplösa möte som hölls utan anmälan eller tillstånd.
Dessa bestämmelser skärptes i 1886 års kungörelse. Såväl denna
skärpning som munkorgslagen — uppviglingsparagrafen —
infördes för att skydda de nya herrarnas makt över folket. Dessa lagar
är de lagar på vilka vår nuvarande församlingsfrihetslagstiftning
bygger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
