Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som bär skon vet var den klämmer
Just när jag skall skriva detta får jag ett brev. Det är en
rundfråga. Man vill ha mig att svara på frågor om ”Demokratins nya
fas”. Man säger sådant som:
”Kraven på att alla skulle få en rimlig tillgång till och del av
produktionsprocessen ... har i det närmaste tillfredsställts ... man
börjar bli alltmer medveten om att upplevelsen av ett mänskligt
egenvärde och en meningsfull tillvaro inte bara ligger i ägande
och ökat ägande ... När man nått materiellt förverkligande ser
man det som ett etappmål på vägen mot fördjupad demokrati...”
Men det är ord och ord och ord och det finns ingenting jag kan
skriva annat än: Frågorna är fel ställda.
Den som bär skon vet var den klämmer och när man skriver i
Fabriksarbetaren behöver man inte komma med långa
förklaringar om att det inte är så att ”alla” fått ”en rimlig del av
produktionsprocessen” eller att det är galet att säga att ”man” nu nått
”materiellt förverkligande”. 40 proc av medlemmarna i
Fabriksarbetareförbundet har 18 000 eller mindre i årsinkomst. Därmed
kan vi avföra snacket om ”vår övergödda välmåga”.
Från ärkebiskopen och vänsterut talas om att ”vi” har det för
bra och att ”vi” bör avstå åt ”de fattiga folken”. Det är samma
välgörenhetsprat som när man på adertonhundratalet talade om
hur man skulle hjälpa ”de fattiga”. Fabriksarbetaren i Sverige
tillhör inte ”vi rika” och textilbaronen i Indien tillhör inte ”de
fattiga”.
Det finns fraser om ”internationell jämlikhet” (ibland till och
med fraser som klär sig i revolutionära ord) vilkas verkliga
sociala funktion är att bevara bristen på jämlikhet.
När det kommer till kritan har den svenske arbetaren, den
indiske jordproletären och den bolivianske gruvarbetaren samma
intressen och samma motståndare.
Att ”acceptera en standardsänkning” i den internationella
jämlikhetens namn är att ge ökad makt åt det internationella
kapitalet och därmed försvåra kampen för jämlikhet.
Den största hjälp som den svenska arbetarklassen kan ge
jordproletärerna och arbetarklassen i ”tredje världen” är att bekämpa
den egna kapitalismen.
Därtill visa solidaritet när så krävs. På samma sätt som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
