Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det offentliga våldet under demonstrationer så kommer
oundvikligen samma sak att inträffa i Sverige som i andra länder. Det
är jag inte ensam om att ha påpekat.
Funderingar om att jag går omkring och slår poliser är mycket
populära:
”Då måste han (Jan Myrdal) väl ändå ha tappat glasögonen
ungefär som i demonstrationen där han inte såg vilka poliser han
klippte till.” (Trollhättans Tidning 30-4-69, opolitisk)
Här har lögnen försetts med åskådliga detaljer. Men det är en
medveten lögn. Att jag just tar upp Trollhättans Tidning beror
inte på att den är ensam om denna historieskrivning men på att
dess anonyme kommentator är den som mest envetet upprepat
sin plumpa lilla lögn.
Gotlänningen (cp-f fp) tillhör de många tidningar som ondgör
sig över att jag inte önskar några reformer i det svenska
samhället:
”... Jan Myrdal... han är privilegierad ... De som föraktar det
trägna, mödosamma vardagsarbetet, sitter med armarna i kors
och vägrar att göra någonting förrän den stora revolutionen, annat
än kasta smuts på de föraktliga små myrorna, som steg för steg
vill bygga ett bättre samhälle, de är i dag reaktionens och
borgerlighetens främsta bundsförvanter.” (30-4-69)
Det är en vacker och tänkvärd problemställning. Men jag
begriper inte vad den har med mitt arbete att göra. Jag sitter inte
med arbetarna i kors, jag är inte overksam, jag är inte mot
reformer, bara mot dåliga reformer. Jag är socialist och min inställning
till reformer är självklar. Jag har uttryckt den många gånger,
bl a i Fabriksarbetaren julnumret 1968:
”Om man strävar efter jämlikhet så kan den kampen inte skiljas
från den fackliga kampen för bättre avtal; men den går längre.
Jämlikhet blir möjlig först i ett socialistiskt samhälle ... Ytterst
blir det ute på arbetsplatserna under diskussioner, agitation,
samtal — gräl kanske — som det avgörs om jämlikhet skall förbli en
fras eller kunna omvandlas till verklighet.”
Den inställning som Gotlänningen — och så många andra —
med pinsam regelbundenhet tillvitar mig är bara förfalskning.
Olika tidningar har tuggat tanken att jag skulle vara
”ekonomiskt oberoende” eller vänta arv. Men det återstod för en
märklig publikation som Norrskensflamman att fullfölja tankegången:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
