Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Formen och verkligheten
Jag har svårt att känna igen mig i Petter Bergmans beskrivning
(AB 29-6-68). Den personliga frågan har principiell betydelse.
Det gäller ju inte ”fiktion” eller ”icke-fiktion”, den ena eller
andra genren (år 1967 skrev jag bland mycket annat också en
roman) ; det gäller vilka som definierar vad som är konst. Det som
är i de härskandes intresse i Sverige eller i Förenta Staterna eller i
Sovjet ligger icke i de behärskades intresse. Konsten tjänar. Det som
de härskande definierar som konst är tjänligt för dem; icke för
de behärskade. Konsten är ett av de vapen med vilka de
behärskade oskadliggörs. (Vi sitter alla i samma båt, vi läser alla samma
böcker, vi är alla blott människor.)
Det som kännetecknar ”det konstnärliga” här och nu eller där
och då är att de härskande bestämt vad som är ”konst”. (Det de
härskande ser som ”konstnärlig” fiktionsprosa ser jag — i Sverige
nu — som träaktigt eller slafsigt eller suddigt språk.)
Men språket kan begagnas mot de härskande. Också det kan
betecknas som ”konst”. Icke av de härskande dock. Först när de
fallit. Eller — vilket Petter Bergman riktigt anmärkt — när det
historiska skeendet gjort orden ofarliga för de härskande.
Det jag ytterst skulle vilja skriva kan icke tryckas. Det finns
ju lag och rätt i landet. Men ord som ingen hör är utan mening.
Alltså balanserar jag fram på den smala spången med den totala
tystnaden på ena sidan och det ”konstnärliga” på andra. Det är
en förnedrande balansakt. Men den är oundviklig i ett
klassamhälle. Ännu kan jag hålla mig kvar. Blåser det hårdare faller jag
av. Då hellre ut i tystnaden än ner i konstnärlighetens och
akademiernas träsk.
Opublicerat, juli -68
Om påverkan
Det som börjar som en liten tvetydighet kan växa till en stor och
etablerad sanning. Därför vill jag svara på den sidofråga Göran
Lundstedt ställde i sin artikel ”Ekelund och hans lärjungar”, SDS
19-7-68:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
