Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Iaktta DN:s stolta rysningar inför Sven Lindqvist.) Det krav som
redaktionsledningarna annars ställer är att den pågående
världshistorien skall ”vinklas på svenskt sätt”.
Svenska Dagbladet och radion (radion — ej TV) bevakar
utlandet bäst. Men bara bäst i Sverige. Alla de ”ledande” i detta
land skaffar sig därför sin utlandsinformation från andra källor.
Affärsmän, diplomater och politiker som anser sig behöva veta
vad som sker i världen läser Le Monde och International Herald
Tribune.
Och bara bäst bland massmedia. Ty massmedias bevakning av
utlandsnyheter är så usel och publikens hunger efter information
är så stor att journalistiskt orutinerade ungdomar kan ge ut
bulletiner med nyheter från Sydostasien och Afrika och Sydamerika
som når upp i upplagor på 60 000 exemplar.
2. Inrikespolitik
Det har i Sverige gjorts ansatser till självständig bevakning av
riksdag, partier och politik. (AB, DN, Expressen, Sveriges Radio
och SvD.) Men mer än ansatser har det inte blivit. Det mesta är
anekdoter och referat. Lojaliteter och taktik och — framförallt
— redaktionsledningarnas motvilja mot att ge någon journalist
frihet — och resurser — till ett medvetet, kritiskt, självständigt
och ihärdigt nyhetsarbete har omöjliggjort en seriös
inrikespolitisk journalistik.
Den som så önskar kan jämföra de svenska politiska
journalisterna med de politiska kolumnisterna i Förenta Staterna. (För
att undvika ett missförstånd; jag är ingen kolumnist. Jag ser inte
den verksamheten som min uppgift, jag har heller inte den stab
som är nödvändig för detta arbete. Jag är feuilletonist inom den
tyska och franska journalistiska traditionen.)
3. Kriminalreportage
Det förekommer i svenska massmedia inga kriminalreportage.
Det finns bara brottsbeskrivningar. Ofta av mycket smaklös
karaktär. Om kollegerna vill veta vad olikheten är mellan ett
kriminalreportage och en platt och smaklös brottsbeskrivning bör de
läsa Egon Erwin Kisch. Den unge kriminalreporter på Bohemia i
Prag som genom att överge polisreferentens synvinkel kunde se
sammanhangen och därmed göra det ”ovanliga” förklarligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
