Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”med min sång mitt slägtes nöd”, hade blott förmått pilla lite i
småborgaröronen och fick det onda ödet att överleva sin dom och
sked för sked tvingas svälja sin förnedring under den nya
allmänhetens skratt och hån.
Jag finner diskussionen om den förtryckta poesin pinsam. Inte
därför att jag någonsin har hyst någon överdriven föreställning
om de svenska borgarnas bildningsnivå och historiska
medvetande, men jag har ibland gått omkring och trott att deras
min-nesförmåga åtminstone sträckte sig över tio år. Jag har haft fel.
När de skriver om kulturklimat och förändring och poesins död,
då skriver de ju inte om de stora och avgörande brytningarna. De
rör sig inte på Melkorstadindals nivå. De skriver heller inte om
de nödvändiga — men för offret naturligtvis obehagliga —
nedskrivningarna av Wirsén och liknande figurer. De skriver om de
korta böljeslagen.
Det går inte ens tio år mellan var gång de upptäcker den nya
litteraturen eller sörjer den förtryckta litteraturen. Det är som
om böcker vore surströmmingsburkar. De kan inte förvaras mer än
något år innan plåten fräts upp och innehållet bara blir
ruttenhet.
För mig luktar inte Diderot illa när jag slår upp honom. Den
våg i vilken han ingår rullar ännu vidare.
Borgarna behöver ingen litteratur; de vill att man skall göra
konster i örat på dem. De behöver sanningen och den
hälsosamma läran. Därför blir deras skribenter aldrig mer än tio år
innan de avlivas. (Tjugotalister, trettiotalister, fyrtiotalister,
fem-tiotalister — en hel författareförening full av lik som tittar trots
att de längesedan begravts i avhandlingar och
doktorandstipendier.)
Men om man så vill kan man välja att överleva tioårsåldern.
Man kan komma i puberteten. Man kan bli vuxen. Och under
det att åren och decennierna går och man arbetar och skriver
och förändrar sig och klådan flyttar kan man iaktta hur poesin
med jämna mellanrum avlider och litteraturen förintas och
återuppstår och de hälsosamma lärorna begråtes och begravs.
AB 20-7-69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
