Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om regeringarnas kulturintresse, underklassens lungor
och överklassens sportler
Det var hösten 1943. Då hörde regeringen talas om en
teaterföreställning. På Nya Teatern i Stockholm hade Axel Kiellands
”Om ett folk vill leva” haft premiär.
En tjänsteman på Utrikesdepartementet hade ålagts
uppdraget att bekika teaterstycket. Vederbörande tjänsteman
rapporterade för regeringen att det var ett olämpligt skådespel. I
allmän statsrådsberedning diskuterade så regeringen hur man skulle
kunna stoppa stycket.
Regeringen var rädd för tyskarna. Tyskarna hade visserligen
inte sagt något om pjäsen, men den var skriven av en norrman,
en flykting. Det var ju betänkligt. Tyskarna kanske skulle komma
att säga något. Regeringen var alltid rädd för vad tyskarna skulle
säga. (Några år senare blev den rädd för vad Washington skulle
säga.)
Någon laglig möjlighet att stoppa pjäsen hade man inte. Men
man hittade på en utväg. Det var en regering som kunde konsten
att hitta på sådana utvägar.
Utrikesdepartementet satte sig alltså i förbindelse med
Poliskammaren och Poliskammaren skrev:
”Till Poliskammarens kännedom har kommit att ett å Nya
Teatern i huset n:r 111 vid Regeringsgatan här i staden
uppfört skådespel benämnt ’Om ett folk vill leva’ är
förargelseväckande. Med anledning härav prövar Poliskammaren med stöd
av 13 § i Kungl. Ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 skäligt förbjuda ovannämnda skådespels vidare
uppförande.”
Detta var en genial utväg. Ty:
1. Man behövde aldrig väcka åtal och aldrig bevisa att Axel
Kiellands skådespel var brottsligt.
2. Officiellt var det Poliskammaren som beslutat. Den hade
prövat. I verkligheten hade den bara lytt order. Det var
regeringen som beslutat. I statsrådsberedningen som inte är något
konstitutionellt organ.
3. Regeringen hade säkrat sig mot obehagliga överraskningar.
Ingen kunde överklaga. Om beslutet överklagades, då skulle frå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
