Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mådde föra den kritiska konflikten vidare, ty i deras samhällen
bröt kapitalismen in sent. När den redan börjat sprängas upp.
Men basen för en progressiv borgerlig kultur var snäv. I Röda
rummet avslöjar Strindberg dess snävhet. Det moderna
genombrottet i Skandinavien bröts därför tidigt. Men just genom den
svenska förseningen kunde Strindberg (i alla tvetydigheter och
mitt i all osäkerhet) föra vidare det tidigare demokratiska arvet
och mot slutet av sitt liv göra upp med den falska vänstern
(Svarta fanor) och bli den röda ungdomens idol.
Detta är hemligheten bakom Strindbergs aktualitet. Han var
aldrig socialist i marxistisk mening. Men hans
”underklass-demokratism”, hans ”barbari” — för att tala med motståndarna —
syftar fortfarande framåt: mot det vi ännu inte uppnått. Hans tidiga
kritik — i Röda rummet — är fortfarande en levande kritik mot
lätt igenkännliga samtidsfenomen.
Några ord om individen A. S.
I inledningsscenen till Röda rummet står Falk på Mosebacke:
”... och då han lutade sig över barriären och såg ned på staden
under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende;
hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin
knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden
eller hota den.”
Falk är inte Strindberg. Men när Strindberg i mars år 1905
skriver till Schillerjubileet beskriver han hur han som ”mager,
skägglös yngling på nitton år” ville bli skådespelare och repeterade
Schillers Karl Moor:
”Från min upphöjda plats såg jag ned på den stolta
huvudstaden med sina slott och kyrkor, tinnar och torn, och jag knöt
näven, rasade över detta samhälle, grät däröver, att människorna
är så enfaldiga att låta spänna sig för som en häst för en vagn
för att vända runt ett hjul...”
Det är en ofta återkommande bild, både hos Strindberg och
andra. Men den är mer än bild; vem har inte varit nitton och
stått en sommarnatt och sett över staden (Paris eller Stockholm
eller New York) och ropat?
Det som skiljer Strindberg från så många andra är att han inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
