Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Berättelsen om den tyska hunden
På tal om EEC träffade jag en gång en tysk hund i Lübeck. Det
var i december år 1970. Gun och jag var på väg hem från Indien.
Vi hade nu kört upp genom Europa och var i norra Tyskland. Vi
skulle vara hemma till julafton.
Allt hade gått bra. Vår lilla Renault var lastad upp till
sidofön-stren och knäade sig fram genom kurvorna. Den var fylld med
böcker och material. Men det enda spännande som hänt oss
detta halvår var att en fläktrem gått av utanför Herat och att ett
däck fått bytas i Shiraz. Och det var inte mycket på 3 000 mil.
Det var tidig eftermiddag och vi närmade oss Lübeck. Från
Istanbul hade vi beställt plats på tågfärjan till Sverige. Sedan dess
hade vi kört in en dag. Nu skulle vi ta en vilodag innan vi körde
hem genom Sverige. Bada, sova, gå på krog kanske, titta på
Lübeck.
— Du kan väl fråga efter ett bra hotell mitt i stan. Men det
skall ha låst garage så vi slipper packa ur bilen, sade Gun.
Vi var alldeles vid infarten. Det låg en stor bensinstation här
vid motorvägen. Där fanns turistinformation. Vi var välkomna
besökare. Alltså körde vi in till bensinstationen. Jag klev ur bilen
och gick in för att fråga efter hotell. Det var tre man och en
schäfer inne på stationen. Männen spelade skat. En av männen
höll schäfern kopplad. De hade en kvinna också. Hon stod
fnittrande i ett hörn med hänerna på magen. Jag öppnar dörren, alla
ser på mig, jag kliver in, jag säger:
— Ursäkta mig, känner ni till något hotell med . . .
Längre hann jag inte. Den närmaste av skatspelarna, den som
höll schäfern kopplad, släppte hunden. Det var en stor best. En
tysk polishund. Jag försökte hinna ut genom dörren. Men jag
hann inte, den högg mig i baken. Alla skrattade. Mannen med
hunden kallade på sin schäfer och strök den över ryggen.
Jag stod där och höll vänster hand om skinkan och blodet rann
mellan fingrarna och jag såg naturligtvis löjlig ut och utmanade
det nordtyska sinnet för humor och alla skrattade de.
— Sätter ni hundar på folk? sade jag.
Sedan talade jag om för dem vad jag tyckte om sådana som
satte hundar på folk. Utanför Förbundsrepubliken Tysklands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
