Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gränser var det ovanligt att man för ro skull hetsade hundar på
resenärer som frågade efter vägen. Jag pekade på hunden och
sade vad jag menade om inavlade och bitskt nervösa tyska
schäfrar som fått lika felaktig dressyr som tandställning. Blodet rann
utefter benet och de satt där flinande med korten i hand och jag
sade vad jag tänkte om deras flin; endast i en av undersåtlighet
präglad korpralskultur är det skrattretande att se en annan
människa blöda, sade jag. Då slängde skatspelarna korten i bordet.
De reste sig upp. Hunden morrade. Kvinnan slog händerna för
ögonen. Men jag hann ut genom dörren och in i bilen och kom
iväg innan skatspelarna fått tag i mig.
Vi kör in i Lübeck. Så småningom hittar vi en polisstation.
Därifrån tar man kontakt med sjukhuset. På sjukhuset blir jag
omplåstrad och får en spruta. Efteråt säger läkaren:
— Kände ni hunden?
— Nej, säger jag.
— Då måste ni låta polisen ta reda på hunden. Det går rabies
här. Vi måste veta om hunden är frisk.
Jag tar mig tillbaka till poliskontoret. Egentligen hade jag
velat åka till hotellet, men jag vill klara ut den här rabieshistorien.
När jag kommer in på polisstationen reser sig den gråhårige
polisofficern. Jag säger:
— Det var om det där hundbettet...
Men jag hinner inte säga mer innan polisofficern avbryter mig.
Han är upprörd.
— Ni har förolämpat den tyska nationen! Det föreligger en
anklagelse mot er.
Jag försöker tala om hundbett och rabies men ingen lyssnar.
Jag förs in i ett inre rum. En polisman skall förhöra mig.
Hundbettet intresserar honom inte. Däremot undrar han om det är
sant att jag sagt att Förbundsrepubliken är en korpralsnation där
man hetsar hundar på folk.
— Man hetsade hunden på mig, säger jag.
Men ingen intresserar sig för att jag blivit hundbiten. En stor
motorcykelpolis i läder jacka säger:
— Ostraffat talar man inte så om den tyska nationen.
Hela den eftermiddagen och kvällen försöker polisen i Lübeck
få mig att erkänna att jag förolämpat den tyska nationen. Men
jag har varit med förr och vet hur polisprotokoll skrivs och vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
