Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serna och krigen är oundvikliga så länge profiten härskar. Men
kapitalismen är ingen väderlek. När vi — till vårt försvar, som vi
sjunger första maj — krossar kapitalismen och avskaffar
människans utsugning av människan då — och först då — blir kriserna
och krigen möjliga att undvika. Som det nu är väntar nya kriser
längre fram och kan vi inte ena oss så dömer vi oss själva till det
kommande kriget. Så är det.
Men så har det varit länge. Här i Europa var såväl det första
som det andra världskriget möjligt att förutse, möjligt att hindra.
Men våra meningsfränder som agiterade och diskuterade och
propagerade, de lyckades inte övertyga. Det var inte
förutbestämt att de skulle misslyckas. Ingenting är på så sätt
förutbestämt.
Ett av skälen till att vi misslyckades och att 30 000 000
människor fick sätta livet till här i Europa för en generation sedan var
att vi inte på allvar tog upp kampen om kulturen.
Det är möjligt att direktör Rosengren säger sig vara socialist.
Det är möjligt han går i demonstrationer och sjunger om att
In-ternationalen till alla lycka bär. Det är möjligt att han anser sitt
arbete nyttigt, att han anser sig utföra ett
kulturspridningsupp-drag. Det är till och med troligt. Vem vill inte tro gott om sig
själv? Till och med intellektuellt och moraliskt så förekomna
skribenter som Per Meurling och Stig Ahlgren menar kanske att
deras liv och arbete fortfarande är av värde för någon. Varför
skulle då inte Skådebanans direktör tro på sin uppgift?
Men han använder sig av teater som ladugårdsförmannen
använder sig av Beethoven. Han vill ge publiken ”upplevelser” som
ökar deras avkastning, som gör dem arbetsgladare, trivsnare och
fyllda av ”vi-anda” med sina överordnade. Dock är olikheten
mellan ladugårdsförmannen och direktör Rosengren mycket stor.
Den ene använder konsten för att låta korna tjäna människorna;
den andre utnyttjar konsten för att behandla folk som fä och
säkra människans utsugning av människan. Om direktör Rosengren
och hans likar lyckas handha konsten på detta sätt då säkrar de
inte bara människans utsugning av människan, då säkrar de åt oss
och åt våra efterkommande nya kriser och nya arbetslöshetsköer,
nya krig och nya massgravar. Vi måste återta konsten.
Detta med konst är ju ingenting märkvärdigt. Låt oss ta
Beethoven i ladugården till exempel. Lite konstlat tycks det mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
