Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt folk tänkte tyskt. Inte alla — men många. Där fanns lärare
som talade om det germanska. Där fanns medelålders ungmör
som beundrade Hitler. Där fanns akademiker som talade om den
nordiska rasen. Det var lärorikt att iaktta dem under
Stalingrad-vintern. Lärare som nyss varit germaner började tala med oss om
toleransen. Det smärtade dem att vi var så intoleranta. Det fanns
något gott i varje åsikt. Det gällde att vara tolerant. Det enda de
hade svårt med var vår brist på tolerans.
På hösten 1942 — alltså innan fällan slagit igen kring Hitlers
soldater i Stalingrad — hade vår brist på fosterländskhet varit
in-tolerabel. Den hade visat sig i att vi talat med en av dem om de
tyska koncentrationslägren.
— Jag tolererar inte detta! Hör ni det! Jag tolererar inte att
ni sprider er greuelpropaganda här i skolan. Jag vet nog vad ni
går för! Jag varnar er! Jag varnar er för sista gången.
Och de små grisögonen stirrade på oss och de skära ögonlocken
saknade fransar och den kala hjässan flammade och fingrarna
hans höll så hårt om katederskivan att de avknaprade naglarna
vitnade.
— Jag tolererar inte!
Men när fällan slagit igen kring Hitlers trupper, då blev det
som sagt vår brist på tolerans som var svår att tolerera.
På våren 1945 hade hemmanazistema och medlöparna hunnit
bli både demokrater och kämpande humanister. Men de hade
fortfarande lika svårt att tolerera oss. Nu var vi dem inte
demokratiska nog. Den våren led de över upptäckten av
koncentrationsläger i Tyskland.
— Fruktansvärt! Fruktansvärt! Om världen blott vetat.
Av riktiga och tvättäkta nazister kände vi bara en. Det var E.
Hans far var tysk nazist som placerats i Sverige som affärsman
och fått svenskt medborgarskap. På vintern 1943 frågade vi E:
— Förstår du inte att det går åt helvete för din Hitler?
— Hitler har ett hemligt vapen, sade E.
På våren 1945 när det gått ordentligt åt helvete för Hitler gick
E. ut i natten och dränkte sig i Mälaren. Han skulle fylla
aderton. Hans far upphörde att vara nazist och blev konservativ i
allmänhet. Såvitt jag vet lever han än aktad och ärad och
välbärgad. Fast den arvingen fick han ju offra för det tusenåriga riket.
Det finns en övertygelse som krigsåren brände in i oss; folkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
