Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att lägga det blint; med bitarna upp och ned. Ett säkert tecken
på att pusslet saknar inre sammanhang.)
Vid en viss nivå börjar ett gott pussel att sjunga. (Jag vet inget
bättre ord för det.) Då framträder mönstret. Då blir bitarna
individer som själva visar var de hör hemma. Ett gott pussel är inte
bara nyttig koncentration; det är också en bra modell för
intellektuellt arbete. (Också därför att det visar olikheten mellan
den befriande upplevelsen när man övervinner den goda
svårigheten och den trötta mattigheten när man övervunnit de
dåligamekaniska svårigheterna.)
Det goda pusslet kan användas som modell också för större
enheter än konsten, litteraturen, det intellektuellt befriande
arbetet. Jag fyller fyrtiofem nu. Det är en konstig upplevelse. Nya
mönster framträder. Ty jag har levt tillräckligt länge för att ha
sett flera av mina vänner leva igenom sina liv.
Jag mötte A. Gunnar Bergman första gången när jag köpte
hans bok ”Du sitter i rävsaxen”. Det var år 1947 tror jag. I början
på femtiotalet hjälpte han mig att bli publicerad. Vi satt sedan
en natt hemma hos mig på Skånegatan och drack 96 % blandat
med sockerdricka (jag hade fått jobb på polska konsulatet som
översättare, fick 700 i månaden och tillgång till diplomatsprit).
Vi diskuterade Värnlunds ”Vandrare till intet”. A. Gunnar
Bergman var då kulturchef på AT. Några år senare lades AT ned. A.
Gunnar Bergmans sista spalt har jag kvar i gömmorna. Det är en
mycket fin artikel om tidningars död.
Ännu några år senare sitter Stellan Arvidsson och Carl-Emil
Englund och Ragnar Oldberg hemma hos mig på Skånegatan en
natt. Vi talar om Författarföreningsfrågor. A. Gunnar Bergman
har fått en reträttpost som sekreterare i föreningen. Plötsligt
börjar man tala om hur omöjlig han är. Fullkomligt omöjlig! Varken
Gun eller jag kan riktigt förstå vad det handlar om. Ragnar
Oldberg försvarar honom. Jag försöker säga något. Sedan säger
Stellan Arvidsson:
— Fru Zachrisson tycker heller inte om honom.
Alla nickar. Till och med Ragnar Oldberg tystnar. Samtalet
går i annan riktning. Först senare — när jag hör att A. Gunnar
Bergman är avpolleterad från Författarföreningen inser jag att
jag var med om hans avrättning. (Själva scenen begagnar jag
flera år senare i Myglaren. . .. ”han är inget chefsämne” ...)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
