Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dies in European realism. Den hade just getts ut på engelska.
Dessförinnan hade jag bara ströläst Lukåcs. Goethes Faust hade
getts ut på Ljus något år tidigare och från Aufbau-Verlag i Berlin
hade kommit några gula häften. Jag läste Lukåcs. Han skrev om
Balzac. Plötsligt gick ridån upp, ljuset knäpptes på och jag blev
seende. Min roman gick omedelbart i stå och lades åt sidan.
(Det skulle ta nästan ett år innan jag kunde komma tillbaka till
den. Sålde då ett kapitel till AVB nr 10 1952.) Och tisdagen den
19 juni år 1951 recenserade signaturen ”J.M.” Schalom Asch:
Fyrtioåttonde gatan i Arbetar-Tidningen. Mitt i denna — mycket
lovordande recension — står följande mening:
Själv skulle han vilja att konflikten mellan de utsvettade
arbetarna och de av än större kapitalgrupper pressade fabrikanterna
skulle lösas genom förståelse och genom en religiöst färgad
försoning, men han är äkta konstnär och han begår inte våld på
sitt material.
Den meningen var vad som återstod av ett längre stycke där
Schalom Asch och Michael Gold jämfördes med varandra och
där Fyrtioåttonde gatan blev stor realism under det att Judar
utan pengar blev skriven av en andrarangsförfattare som fått sin
beskrivning att stämma med sin världsåskådning. Jag strök dock
avsnittet om Gold innan jag publicerade artikeln; det var år 1951
och mitt i mitt Lukåcs-rus bibehöll jag dock så mycket förnuft
att jag insåg att det var olämpligt att ”från vänster” gå till
angrepp mot Michael Gold därför att han inte var som Asch just
i ett läge då Michael Gold kämpade mot Maccarthyismen.
Nu — tjugo år senare — läser jag åter Gold och Asch. Min
bedömning av år 1951 stämmer inte med böckerna. Jag hade tagit
till stora fraser och därmed undvikit att läsa romanerna på allvar.
Ty när jag läste Lukåcs hade jag visserligen satt ett frågetecken i
marginalen för hans beskrivning av Fourchon i Balzacs Bönderna.
Att en fransk bonde av Fourchons slag blott kunde ”dunkelt
känna” men inte ”klart uttrycka” vad Balzac lät honom säga
tydde, menade jag, på att Lukåcs hade träffat mycket få bönder,
franska eller ungerska. Men jag hade inte kontrollerat Lukåcs.
Att han byggde upp sin berömda essay på felaktiga och
missförstådda citat, att han behandlade sitt grundmaterial — Balzacs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
