Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ville han det eller ej.”
Hugos retorik är ofta storslagen. Hans ord skulle genljuda bort
genom seklerna. Menade han. Gravtalet över Balzac tillhör
kanske inte hans största prestationer men det fladdrar fram stora
(och några mörka) tankar med historiens vingslag genom talet.
Dock fanns det ganska enkla litteraturpolitiskt taktiska avsikter
mied just det talet den dagen. Det gällde att erövra den store
döde. Vad värre är, hela begravningstalet har utformats som en
direkt polemik mot en sedan länge glömd konservativ kritikers
(Lerminier) sedan länge glömda artikelserie som publicerades
vär måndag från den 3-6 till den 16-9 år 1850 (Om den
revolutionära litteraturen) i en sedan länge glömd starkt konservativ
tidning (UAssemblée nationale).
I denna serie hade Hugo angripits men kritikern hade inte
hunnit fram till Balzac. Hugos tal är ett kontraslag; hans tal om
den starka generation författare till vilken Balzac hörde blir ett
direkt gendrivande av inledningstesen i artikelserien, den
nämligen att denna generation inte förmått skapa något fullödigt.
Därmed förlorar frasen om den revolutionäre författaren
(vare sig han visste om det eller inte) sin verkliga politiska
betydelse och blir till en taktisk fras i en litterär strid strax innan
andra kejsardömet införes. Sedan vandrar frasen i form av
tankegång från Hugo till Vallés och från Vallés till Engels och från
Engels till Lukåcs.
Men en fras lever inte vidare bara därför att den råkar yttras.
Den lever vidare endast om den fyller ett verkligt behov. När
jag läser Balzac och då läser såväl hans politiska och litterära
essayer som hans romaner kan jag inte finna annat än att dessa
fraser om ”honom själv ovetande” och ”mot sin vilja” och ”vare sig
han erkände det eller inte” är mer än fraser i ett
litteraturtak-tiskt utspel. Det var för Hugo en nödvändig lögn.
Balzac var inte ovetande om vad han skrev, han skrev inte mot
sin vilja, han var inte okunnig om sin egen styrka; hans världsbild
var klar och tydlig. År för år — ända från sina första
ungdomsromaner — utvecklade han sin världssyn till allt större åskådlighet
och det existerar lika lite en spricka mellan den unge och den
äldre Balzac (trots det så kallade ”avfallet”) som mellan
”politikern Balzac” och ”diktaren Balzac”.
Texterna existerar, deras historia är känd, det finns en enhet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
