Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet. Dock är denna enhetlighet av sådan art att Hugo hade
djupare motiv än de dagstaktiskt litteraturpolitiska för att ljuga
vid graven. Enhetligheten är av sådan karaktär att kritikerna för
sin egen säkerhets skull funnit det nödvändigt att konstruera
denna sprickbildning i det balzacska verket.
Detta har medfört att det stora flertalet kritiker undvikit att
läsa vad Balzac verkligen skrivit i politiska frågor. Därvid har de
kunnat begagna sig dels av teorin om ”sprickan i Balzacs verk”
och dels av den ”allmänna meningen” att dessa artiklar vore
dåliga. Genom att låta bli att läsa har de kunnat bevara sin sinnesro
och därmed fullfölja det kritiska uppdrag som blivit dem ålagt.
Det är att göra texterna på ett lämpligt sätt obegripliga.
Det går inte att placera in Balzac på en bestämd punkt i den
linje som sträckte sig från ”vänster” till ”höger” i
adertonhund-ratrettiotalets Paris. Om man gör det tycks han motsäga sig själv,
slå från ena delen av skalan till den andra. Stora och kunniga
liberala kritiker för vilken denna måttstock har ett värde, som
Bernard Guyon, har därför trots stora ansträngningar och
grundligt dokumenterade studier inte kunnat få någon verklig råskärpa
på honom.
Men om man lämnar dessa konstiga begrepp ”vänster” och
”höger” från adertonhundratrettio och i stället iakttar Balzacs
värld sådan han beskriver den då framstår hans världsbild
plötsligt mycket tydlig och plastisk i sin skärpa. Och man tvingas
uppleva en isande känsla av igenkännande.
Jag vill inte att det skulle verka som om jag ”sökte fel” i
marxismens klassiker. Engels skrev bara ett privatbrev. När Marx
däremot skriver publikt och genomtänkt om Napoleon III då
hänvisar han till Balzac och han ser Balzacs figurer komma till liv i det
bonapartistiska hovet. Detta var inte ett tillfälligt yttrande av
Marx. Paul Lafargue skriver i sin Minnen av Marx:
Balzac beundrade han så högt att han skulle ha velat skriva en
bok om dennes stora verk ”Den mänskliga komedien”, så snart
han fullbordat sin bok i nationalekonomi. Balzac stod för honom
inte bara som sin tids historiker, utan också som en profetisk
skapare av karaktärer som på Ludvig Philips tid fortfarande
befann sig på fosterstadiet och inte utvecklades helt förrän
efter hans död, under Napoleon III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
