Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slag och nu var de inspärrade.
— Sverige är ett konstigt land, sade konsuln. Här fängslas folk
utan dom och rättegång. Här spärras ju människor in på
administrativ väg hela tiden.
Och jag fick skriva vackert formulerade brev (sådana som man
skriver till svenska ämbetsmän med rätt att låsa in). Och jag
hänvisade till paragrafer och jag uttryckte Konsulatets ytterliga
högaktning och mellan 0800 och 1600 satt jag vid en grön Halda
och räddade polska medborgare ut ur de svenska
myndighetspersonernas administrativa våld.
Jag tog spårvagn 4 hem. Den förde mig runt nästan hela
staden. Jag läste. Vid Ringvägen gick jag av. På hemvägen köpte
jag pölsa.
Jag bodde på Skånegatan. Den ligger på Söder. Det var nr 20.
Nedre botten. Vatten och avlopp men ingen värme. Ett rum och
kök. När fruarna i lägenheterna ovanför mig spolade ned bindor
på dass blev det översvämning hos mig. Hyran var låg och
väggarna tjocka.
Nu hade jag stekt min pölsa och ätit den med lingon till och
satt och skrev på Jubelvår när dörrklockan ringde. Jag öppnade
dörren. Därutanför stod en liten man med portfölj och talade
om döden.
Han hade korta fingrar. Han trummade med högra handens
fingrar mot sin svarta portfölj och talade om min begravning.
— Den blir dyr, sade han.
Han gick kring i husen och värvade till en solidarisk
begrav-ningskassa. Vi skulle alla begrava varandra ståndsmässigt. Kistor
med förnicklade handtag. Blommor. Kaffe med dopp. Annonser.
— Det finns en hälsovårdsnämnd, sade jag. Jag får inte ligga
kvar och lukta när jag dött.
— Så kan man inte resonera, sade han.
— Det kan man visst, sade jag. Det gör jag ju.
— Tänk på era barn, sade han.
— Mina barn! sade jag. Skulle jag ta brödet ur munnen på
mina barn för att säkra mig en ståndsmässig begravning och en
kista med förnicklade handtag?
— Ni är asocial, sade han.
Men jag lät mig inte skrämmas. Jag visste ju att han inte
kunde sätta verklig makt bakom sina hotfulla gester:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
